John Cowper Powyssällskapet

Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►►

Nyhetsblad Nr 10 Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett ibsentema av Gunnar Lundin John Cowper Powys roman Wolf Solent är en nyckel till den något senare Autobiography, som snart kommer i svensk tolkning av Sven Erik Täckmark och Mikael Nydahl. Det har sagts att han här kommer bort från det ”melodrama” som finns i tidigare verk. Vad innebär det? Vad kommer hjälten fram till? Trots ett drag av gnosticism är det något annat, ty världen ses inte bara som ond. Aningen om och kontakten med något bestående och rofyllt bortom sinnevärlden är den punkt – det tillfälle – som försonar med ”the survival of the fittest”, livskampen, den som yttrar sig i ansiktet på mannen i Waterloostationen, i slakteriet, i växtvärlden. En sorts troende agnosticism: okunnighet om vad det är, upplevelse av att det är. Först då Wolf ger upp sin mytologi kan detta ske. Denna variant av Hjalmar Ekdahls ”livslögn” (eng. life-illusion) fick honom att stå utanför den vardagliga gemenskapen – ”osårbar” för vanliga mänskliga känslor och tillkortakommanden – som en kämpe för det goda mot det onda, en kompromisslös idealist. Vad händer då? Från att ha sett världen som härledd från en både ond och god Första Orsak, därav ”mytologin”, ser han nu att det finns något bortom denna Orsak. Det finns antytt redan i inledningens tågresa till Ramsgard, då Wolf genom kupéfönstret betraktar vårlandskapet, växtligheten, naturen, som har något att ge honom, kan ingjuta kraft i mannen på väg att bryta med sitt tidigare liv, och detta finns ”bortom kampen för överlevnad”. Vi får inte glömma att bilden av den lidande mannen finns immanent under tågresan. Här finns ett korn vars mening uppblommar i romanens slut. En människa som är ”osårbar” genom sitt hemliga liv har faktiskt inneburit en hedonism som undandrar henne ansvar; det innebär även att hon undandrar sig varje dags erfarenhet. Wolfs ”life-illusion” liknade Hjalmar Ekdahls; den underförstod en illusion om den andre, om medmänniskan. När så under händelsernas gång det högdragna släpper, tror han sig ett offer för nedslagenhet, men istället börjar han se sina medmänniskor befriade från det stela mönstret i mytologin: godsägaren Urquhart är inte längre bara ond, och värd medkänsla; lord Carfax, som nu smärt- samt förför Wolfs hustru Gerda, är i sin aristokratiska svalka med dess engelskt bekväma amoralism den som genom att ge ett jobb, en enkel praktisk handling, skänker nytt livsmod åt en nedgången man; ja, han är mannen vid Waterloostationen i ny skepnad. Wolf ser nu också att varje individ har sin livsillusion. Och han märker så att även han kan behålla sin. Wolfs så att säga ometafysiska uppfattande av ett bortom leder honom inte att ta avstånd från sinnevärlden – tvärtom. Inte heller kommer Powys i fortsättningen att släppa bilden av en Första Orsak som är både ond och god. Det försonande bortom förenar människor i en dynamisk ömsesidighet; genom att det ligger bortom förnuftet öppnar det mot det mystiska, okonfessionellt, så att Powys kan fortfara som ”hedonist”, pyrrhonist, troende. Vägen till ett nytt levnadssätt går genom enkelhet. En förebild blir den lätt efterblivne skolpojken Gaffer Barge, hjälpsam, beredd att ”förlåta Gud” även om han själv skulle få lida. Gaffer lever aktivt medmänskligt i sin svärmiska naivitet. Livsillusionen blir ett kapital i ett generöst liv; den anger en inriktning. Det blir nu möjligt att leva med den som en tillgång. Varav följer att Powys, det som händer Wolf händer honom, tar lätt på sig – befriad från ”melodrama” – lyssnar, delar med sig; blir gärna clown; utifrån sin läggning – sina affekter – skådespelar han. Man kunde invända att sådan var Powys redan som ung; men han förmår nu utesluta element ur sin uppfostran och vara selektiv till kulturen, baserat på en ny livssyn. Sista kapitlets titel lyder ”Maturity is all”. Vad betyder då ”mognad”? En beredskap inför de svårigheter som kommer när man valt sitt öde – vilket för Wolf betyder en grå vardag som lärare. ”Uthärda eller fly” blir då två vägar: uthärda som djur och växter och öppna sig för deras kraftöverföring, som i Wordsworths dikter; fly, taoistiskt, genom låghet, bli som luft, som vatten som söker sin lägsta nivå. Men även detta utgår från vad som hände Wolf Solent.

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.