John Cowper Powyssällskapet

Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

John Cowper Powys - en första presentation av Sven Erik Täckmark Den begåvade översättaren och poeten, Thorsten Jonsson (1910-1950) lär i början av 1932 ha gått runt till förlagen med en provöversättning av ett kapitel i John Cowper Powys roman Wolf Solent. Svaret blev nej, och den för sin sak så entusiastiske poeten (handgripligen utkastad av ett förlag på grund av sin påstridighet) fick återvända med oförrättat ärende, dels för att Powys var totalt okänd här, dels för att boken bedömdes ha små chanser att hävda sig på marknaden. Först 1975 - 43 år senare - kom Wolf Solent ut i svensk översättning! 1938 satt jag själv, helt ovetande om Thorsten Jonssons existens, och knåpade med en provöversättning av ett kapitel i Powys A Glastonbury Romance (1174 sidor lång!) i en liten vindskupa i Avesta, där jag nätt och jämt drog mig fram som en volontär vid en av stadens tvenne tidningar. Klokt nog kom min översättning aldrig längre än till byrålådan och försvann sedan spårlöst. Men prisad vare Em. Törnqvist i åminnelse, han som drev en bokhandel på torget i Avesta, för det var där jag fann The Meaning of Culture av John Cowper Powys i svensk översättning av Alf Ahlberg under den rysligt ledsamma titeln Modern Själskultur. Som en uppenbarelse verkade den boken på mig och där jag satt i stadsparken eller i min lya bortom vattentornet kände jag mig underbart införstådd med vad filosofen Will Durant hade skrivit om författaren: ”Powys är det mest känsliga instrumentet för tanke och känsla jag kan finna i den samtida litteraturen. Han är en diktare som ej skäms för sin känsla inför en värld som gjorts exempellöst rå och tarvlig genom miljoner mekanismer och gudarnas flykt. Han är också en filosof, desto djupare på grund av på grund av att han varken har system eller slutledningar. För en gångs skull har en konstnär funnit ett perfekt språk för att uttrycka en konstnärs filosofi”. Min läsning av Powys utsträcktes efterhand med andra böcker av honom och om honom. Då för tiden rekvirerade jag flitigt böcker från Nobelbiblioteket i Stockholm, och där fann jag en människa som delade min beundran för Powys, Leonard Dal, bibliotekets fine och älskvärde föreståndare. Genom hans försorg fick jag låna så många Powysböcker jag orkade läsa och under några år slukade jag i snabb takt en följd av författarens filosofiska essäer, dikter och romaner. Under dessa år fanns relativt lite skrivet om hans verk men däremot några biografier över honom och hans bröder Theodore Francis och Llewelyn Powys, bl.a. en bok av Louis Marlow, ”The Welsh Ambassadors” och av R.H. Ward ”The Powys Brothers”. När jag på sommaren 1937 skrev till Powys svarade han med ett alldeles underbart brev, och därmed inleddes en brevväxling mellan oss som sporadiskt sträckte sig över tjugo år. Jag var en av de många, många i skilda delar av världen som han fick brev från och i likhet med Herman Hesse och Pär Lagerkvist besvarade han dem alltid - långa, förstående, fantasifulla, så översvallande vänliga brev. I många år kände jag ingen annan än gamle Dal som jag kunde prata med om Powys. Inte heller träffade jag några likasinnade i England, dit jag reste som au pair till en familj i sex månader efter enträgna uppmaningar av vännen och författaren Rune Lindström. Det var härifrån jag skrev till Powys och bad att få hälsa på. Om hans vänlighet, hans medkänsla för de förtrampade, för de fula och fattiga, för alla dem som hamnar på livets skuggsida - om allt detta fick jag många synliga bevis och utsagor under en veckas vistelse där. Jag minns honom som en mycket lång man med stort lockigt grått hår, klädd i en stor svart slängkappa, väldiga kängor på fötterna och en yvig hatt på huvudet. Längs floden Dees stränder och på sluttningarna, där vi strövade i timmar under de tidiga timmarna - Powys älskade långa promenader - tycktes han ha ett outtömligt förråd i sina fickor av sedlar och slantar som han stack i handen på luffare, zigenare och fåraherdar som tycktes ha vunnit hans fulla förtroende. I den ena handen minns jag att han bar en knölpåk, formad som en ormslinga. (Just den lär han ha förärat sin vän Henry Miller i Amerika.) Under åren efter hans död - han dog 1963 vid nära 91 års ålder - har intresset för hans verk stadigt stigit. En rad biografiska, bibliografiska och litteraturanalytiska verk och doktorsavhandlingar har presenterats i England, Frankrike, Tysklans, USA. Litteraturkritiker som George Steiner har fört hans rykte vidare. Colin Wilson och Angus Wilson och Shakespearekännaren G. Wilson Knight har inträngande och skarpsinnigt behandlat hans verk. Hans romaner och essäer har översatts till en rad språk, franska, tyska, ungerska, tjeckiska, japanska o.a. Village Press, 69 Regent Street i London, har gjort ett 50-tal nytryck av de flesta av hans verk - något som i hög grad bidragit till spridningen av hans böcker, bl.a. i ett så avlägset land som Nigeria. Till andra som bidragit till spridningen av John Cowper Powys, och också för hans bröder, hör det sen ett 10-tal år tillbaka grundade Powyssällskapet i London under Angus Wilsons ordförandeskap. Det anordnade bl a en stor Powyskonferens i Cambridge 1972 i samband med 100-årsjubileet av diktarens födelse. John Cowper Powys var länge förbisedd, kanske mera i sitt hemland England än i USA, där han under trettio år var känd som en ytterligt fascinerande föreläsare i litterära ämnen. De engelska upplagorna var ofta små, kanske mest därför att de var så väldiga till omfånget. Men oaktat han alltjämt är okänd för en större allmänhet har det ändå alltid varit min övertygelse att han en dag kommer att räknas till de verkligt stora i den engelska litteraturen, ja i världslitteraturen. Och därför är jag glad att kunna räkna mig som en av hans hängivna läsare. Denna artikel publicerades ursprungligen i Jakobs Stege, Coeckelberghs Litterära Tidskrift, nr 2 1977.

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.