|
|
|
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
John Cowper
Powys - Möten och igenkännanden av Carl-Erik af
Geijerstam Del
1 2 När man blir
äldre förändras ens läsvanor småningom. Inte så att man skulle läsa mindre -
man är snarare mer beroende av att ha lektyr till hands, i synnerhet sina
gamla favoritböcker. Men man är ohågad för att inte säga lättjefull när man
får något helt okänt för ögonen, kanske särskilt om det gäller halvgamla
böcker, ett författarskap man kunde ha gjort bekantskap med redan i sin ungdom
på 30-talet och som därför nu förefaller en ohjälpligt avlägset. För
några år sedan kom jag att läsa en tidskriftsartikel om just en sådan
författare, John Cowper Powys (1872-1963), en ganska utförlig presentation av
Ingemar Algulin i Jakobs stege nr 3 1980. Artikeln
väckte min nyfikenhet, kanske främst genom vissa antydda likheter mellan
Powys och två av mina egna favoritförfattare Walter Ljungquist och Vilhelm
Ekelund. Jag skaffade den drygt 600 sidor tjocka romanen Wolf Solent i Penguin Modern Classics och läste den med stor
upptagenhet. (Boken utkom på svenska i två delar 1975 i översättning av Sven
Erik Täckmark.) Allt som fanns tillgängligt i handeln här hemma och i England
av denne författare blev efter detta min lektyr under ett par år. Det rörde
sig om ett tiotal omfångsrika romaner och lika många essäsamlingar och
självbiografiska skrifter. Jag blev bergtagen och ställde mig naturligtvis
frågan hur en för mig så viktig författare kunde ha undgått mig under alla
år. Ett
tillfälle erbjöds mig vid mitten av 30-talet då två verk av honom, upptäckta
av Alf Ahlberg, översattes till svenska. Modern
själskultur (The Meaning of Culture 1929)
hette ett och ett annat Lyckans väsen (The
Art of Happiness
1935). Jag vet att båda dessa volymer fanns i mitt hem och att de lästes
flitigt, men redan titlarna avskräckte mig. Jag var alldeles för högfärdig
för att vilja ta emot så välvilliga erbjudanden om senaste nytt i fråga om
livssyn och levnadskonst. Och författarnamnet lade jag naturligtvis inte på
minnet. Vad
åldern beträffar borde Powys räknas till generationen Bennett, Chesterton, Galsworthy, Wells, men han började skriva sent och var 43
är gammal när hans första roman kom ut i Amerika 1915. Han står därför
närmare den yngre generationen Joyce, Lawrence och Virginia Woolf men genom
sin utlandsvistelse kom han överhuvud inte att nämnas i samband med någon
litterär grupp i hemlandet. Det var dessutom först 1929 i och med romanen Wolf Solent som han aIls fick en läsekrets och blev utförligare omnämnd i
England. Men han blev under många år en outsider som ingen visste var han
skulle placeras. Det är kanske därför inte underligt att jag aldrig hörde
hans namn nämnas och inte stötte på något verk av honom när jag första gången
som tjugoåring kom till England 1934. Just
detta år flyttade Powys tillhaka till sitt hemland. Han var över sextio år
och hade tillbragt ett kvarts sekel i Förenta staterna, där han försörjt sig
som föreläsare under ständiga resor över hela kontinenten. Han hade flera
romaner och essäsamlingar och en stor självbiografi bakom sig. Handlingen i
dessa romaner, som alla är skrivna i Amerika, utspelas i hans barndoms- och
uppväxtmiljö i västra England i grevskapen Somerset och Dorset och i de där
befintliga städerna Glastonbury, Sherborne, Dorchester och Weymouth. Det är alltså
trakter, i synnerhet vad gäller Dorset, som redan var fast förankrade i
engelsk litteraturhistoria genom Thomas Hardy. Vid
sin återkomst till England slog sig Powys först ner i sin barndomstrakt men
flyttade mycket snart till Wales, där hans släkt på fädernet hade sitt
ursprung. Han drogs också dit av ett tidigt väckt intresse för den kymriska
litteraturen och mytologin, och här levde han i stor avskildhet i närmare 30
år till sin död 1963. Under denna tid kom flera omfångsrika historiska romaner
till med motiv från det gamla Wales, från sagatiden fram till 1400-talet. Mot
slutet av sitt liv kunde Powys glädja sig åt en sakta växande läsekrets i och
med att flera av hans verk från 20- och 30-talen gavs ut i nytryck. Vad
var det som fängslade mig hos Powys när jag till slut började läsa honom? Vad
kom mig att ständigt på nytt återvända till hans värld, till detta myller av mänskliga
relationer och till dessa enslingar med naturen som sin stora kraftkälla? De
var så lika varandra dessa mästare på ensamhet, som om samma person skulle ha
dykt upp i olika förklädnader. Jag borde ju ha blivit trött på alla
upprepningar men i stället var det just återkomsten jag väntade på, när denne
ensamvandrare skulle bli synlig på nytt med sin besatthet av själva gåendet.
För han finns alltid med i Powys' romaner, stundom i dubbla gestalter. Han
försvinner ut på planlösa vandringar, för själva rörelsens skull och för att
få hjälp mot inre och yttre hot från livets tyranniska makter. Vandraren
söker inte hjälp hos andra utan just i detta ensamgående som försätter honom
i ett mottagande tillstånd och öppnar inre kraftkällor hos honom. I
sin barnsligt öppna men också satyriskt uppsluppna självbiografi, Autobiography
1934, talar Powys i ett kapitel som rör hans år i Cambridge om sitt behov att
ge sig ut på dagslånga vandringar, att försvinna från studier och kamrater ut
på ensliga vägar. Att det inte kunde vara fråga om att söka upp vacker natur
i konventionell mening vet var och en som tagit sig fram på cykel eller till
fots i East Anglia med
dess monotona former och föga avvikande natur. Vad dessa ständigt upprepade
vandringar nu gav honom var att komma in i ett slags rum där hans kropp blev
levande och sinnena i sitt uppvaknande såg och hörde och förnam allt omkring
sig. Det kunde börja med att vinden plötsligt kändes mot ansiktet och att
marken under fötterna inte längre var tung och sluten utan kom fotsulan till
mötes med sitt eget. Vandraren kom in i ett tillstånd av öppenhet och kände
hur förbindelser uppstod med allt livlöst omkring honom, med mossiga stenar
och lutande grindstolpar, med igenvuxna dammar och gamla svartnade
halmstackar. Inga ovanliga syner och perspektiv, inget estetiskt betraktande
utan ett innerligt, man vill säga erotiskt möte med hemlighetsfullt
besläktade väsen som i betraktarens inre väcker upp okänt liv och okända
krafter. Wolf
Solent, huvudperson i den första roman av Powys jag kom att läsa, hör till
dem som i hemlighet ägnar sig åt dessa vandringar och försvinnanden i
landskapet. Redan det första kapitlet ger en vink om detta insektslika
sökande med vajande antenner mot nya beröringspunkter och nya förbindelser.
Men där finns också något annat som gjorde att jag kände igen mig och kom att
erinra mig tidigare läsning. Wolf
är på resa från London Waterloo till Sherborne i
Dorset, i boken kallat Ramsgard. Han är ensam i kupén, hans enda medresenär
är en spyfluga. Det är marsmorgon och genom det öppna fönstret strömmar vårdofter in. Wolf är på väg att möta sin nya
arbetsgivare och tankarna kretsar oroligt kring vad de närmaste dagarna ska
föra med sig. Då plötsligt dyker ett minne upp, en man han såg på trappan
utanför Waterloostationen några veckor tidigare. Han skymtade honom bara, men
nu står hans ansikte fullt tydligt fram i minnet, dess förstelnade förtvivlan
utan en strimma av hopp. Men denna bild blir inte ensam, den drar med sig
fler och fler och alla har ett gemensamt, de återger livets grymhet inte bara
mot människor utan mot allt på jorden, mot djur, växter och vatten: "I
den soliga, dammiga, inrökta tågkupen tyckte han sig se en bild av hela den
runda jorden, hjälplöst kringdrivande i rymden! Och han såg den blödande och
plågad som en lenmagad groda, uppskuren av en vivisektor." Inför
denna bild av tyranni mot allt levande är det något inom Wolf som växer fram
och sätter sig till motvärn. Dessa motståndskrafter utgörs inte av vapen utan
av stora gröna blad som han ser växa inom sig. Det är som om han själv hade
blivit en del av naturen med dess "förslagenhet, som kunde driva likt vinden,
sjunka som regnvatten, stiga som grön sav, ta rot som osynliga mossporer,
flyta som skimrande skumbollar, försvinna och åter visa sig, visa sig och
åter försvinna och ända förbli okuvat och oantastligt." Var
hade jag mött detta förut, denna samtidiga närvaro av tyrannisk grymhet och
motstånd från inre kraftkällor? Och detta pinade ansikte från
Waterloostationen? Tankarna gick till prosadikten "Armod" i den
tjugoårige Vilhelm Ekelunds debutsamling Vårbris 1900. Där skildras hur
två tåg möts en het julidag på en liten station på skånska slätten. På
plattformen mellan tågen är det ett myllrande liv. Och
öfver den glada taflan faller julidagens hvita solljus, varmt och bländande från en kornblå
himmel, medan luften står fylld med det sorlande stimmet af
de g1ada rösterna och de sorglösa skratten. Som jag står där, från mitt fönster
följande den rörliga scenen, faller plötsligt min blick på ett ansikte i en af det sist anlända tågets kupéer. Det är vagnen närmast
lokomotivet. Fönstret är fälldt endast till hälften
samt försedt med galler. Fångkupéen! Det är en gammal kvinna med tunna,
skarpa drag i ett kantigt, något bredt ansikte. Det
glesa håret ligger slätt och benadt, pannan har ett
bredt veck tvärs öfver ögonen. Ögonen! Aldrig skall jag g1ömma den
blick som ur de smärtsamt hopdragna pupillerna riktades mot mig. Det var
knappast förtviflan, som talade ur dessa ögon. Det
var den stelnade, resignerade sorgen, som upphört att blöda, stum och iskall,
bottenfrusen. I sitt
snabba igenkännande av olyckan och lidandet liknar Powys och Ekelund
varandra. De vet också om den varsamhet som är nödvändig när man möter
sorgen, att själva åsynen av livets ljusa sida kan vara upprörande för den
som befinner sig på den mörka. När Powys beskriver mänskliga relationer finns
alltid som en väg till närmande möjligheten att ge upp det egna. Och man påminner
sig den dagboksanteckning Ekelund skrev ner i juni 1914 i Köpenhamn. Han har
några timmar känt sig lycklig i det vackra sommarvädret. Då har han mött
människor vars ansikten talat om genomgångna olyckor: "...intet har ingifvit mig
djupare medlidande. Jag har varit rädd för att de skulle märka min lycka, min
andes luftiga lätta friskhet, och jag har förvridit mina anletsdrag, gjort
min gång tung, min gestalt lutande för att inte såra dem." (Agenda 1966 s 142) Wolf
Solent bär med sig den bild av livets grymhet han en gång såg på trappan till
Waterloostationen. Den förenas med insikt om egen utsatthet och egna anlag
för grymhet men den väcker också motstånd från inre kraftkällor, "a
mental foliage", en sinnets grönska som han
kallar det. Denna möjlighet att komma i beröring med okända hjälpande krafter
hos sig själv är något som ofta upptar Ekelund. Hur ska jag komma i
förbindelse med min kraft och hur ska jag undgå att åter förlora den, är
frågor han ofta ställer till sig själv. Den sinnets grönska som Powys talar
om är ju också en insikt om de tillgångar som är alldeles i vår närhet och de
möjligheter som varje dag för med sig, obetydligheter som ligger öppna för
alla att se men som för det mesta blir lämnade obeaktade. Del
1 2 |
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.