John Cowper Powyssällskapet

Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

Newsletter no. 13 Konsten att åldras: Inledning – del 3 av John Cowper Powys del 1 2 3 4 5 Om vi emellertid bortser från ”stora mäns” sakrosankta företräden, kunde man inte påstå att vi alla är bundna till vår speciella tid genom vår svaghet; och att vår styrka, eller snarare den styrka för vilken var och en av oss är ett osäkert och ostadigt medium, hämtas från den djupare del av den individuella själen vars värden, omdömen och livsmening är den ackumulerade produkten, inte av vår speciella tid eller av någon speciell tid utan av det bästa som blivit tänkt, känt och fört till handling ända från tidens begynnelse? Idag blåser över jorden denna olyckliga ”svaghet” som Goethe talar om, denna skumma, befjädrade gåspennesvaghet, hit och dit på radiovågorna, och binder oss vid vår förgängliga och flyktiga epok. Det förflutnas dimhöljda havsbukter är fulla av sådana flygande fjädrar, liksom framtidens interluneära rymder. Var finns då en flyktväg? Var finns sanning? Var finns verklighet? Var vila och förtröstan? I en riktning endast: i det okränkbara nu som inte tillhör vår epok, lika litet som våra fäders eller barns, utan är det evigt återvändande ögonblicket där all framtid, allt förflutet och allt nutida formas och omvandlas och möts och blandas och upplöses och skingras tills de genom att med själva Tiden, deras skapare och uppehållare och förstörare och återupprättare, sjunker ned i varje ensam mänsklig själ och blir till denna evighetens underart vilken måhända är den enda evighet vi någonsin lär känna. Att njuta av ålderdomen är att under några få människoår njuta av väldiga epoker av övermänskligt och undermänskligt livsmedvetande. Där följs eoner av vegetativ existens av eoner av gudalik existens som inte går att förverkliga. Den gamla åkarkampens torra och skarpa andetag i soluppgången, den gamla svartkråkans sträva krax vid solnedgången, har bakom sig miljoner år av kosmogonisk förnöjsamhet. Ålderdomen har i sin livsnjutning av rent förnimmande kontakt med livet i det oanimerades väldiga epoker; men den innehåller även de odödligas mystiska energeia a-kinesis (det tillräckliga i att inte alltid behöva vara aktiv). Och i detta kommer den förbluffande nära den ”infantilism” hos de mycket unga som i Nya testamentet kallas ”Himlens kungarike”. Men precis som vi med vår ”svaghet” är bundna till den epok vari vi råkat födas, medan vår styrka består i att amma de historiens mångfaldiga bröst som passar vårt temperament, står det i vår makt att röra oss från det ena till det andra, och tillägna oss, med vad som kunde kallas fantasifull empati, de tidigare epoker som passar vår läggning alltmedan vi rör oss framåt och bakåt längs den livets navelsträng på vilken tidens kulor är trädda. Således finns det då vi är som mest oss själva något ”gammalmodigt” hos oss om vi är mycket unga och något ”barnsligt” om vi är gamla. Denna moderna De Senectute som jag nu så äventyrligt och experimentellt är inbegripen i, är ett försök att för min egen skiftande och vankelmodiga intelligens betona värdet av det där speciella statiska tillståndet som vi då vi blir äldre måste göra det bästa av. Värdet alltså i att av nödvändighet ha blivit tvingade att hålla oss till våra ”spår”, spår vari, som jag antytt, vi inte bara kan ösa ur den första ungdomens paradisiska intryck, utan även kan föregripa, åtminstone i fantasin, de mystiska känslor vi kommer att få när döden nalkas. Att göra så stor affär av det statiska element jag syftar på handlar inte bara om en ålderdomens kompensation, utan om en möjlighet – om jag får använda en oundviklig paradox – att tillämpa den passiva aktivitet genom vilken vår mänskliga organism förenas med det oanimerade. Jag kan försäkra mina läsare att jag här tangerar själva grundprincipen i vår diskussion. Den överlägset största skillnaden mellan en lycklig och en olycklig ålderdom hänger på förmågan att anpassa sig till och bringa sig i samklang med det oanimerade. Ju äldre vi blir desto mer ensamma blir vi; och det innebär en ökning av lycka för dem som tycker om ensamhet, och en motsvarande minskning för dem som avskyr ensamhet. Anledningen till att så många gamlingar – till och med kraftfulla män som Homeros’ Nestor – visar en benägenhet att bli pratsjuka, är att de erfar en upprorisk avsmak för den ensamhet de känner omsluta dem. Deras pratsjuka är som ett barns vissling när det börjar skymma på vägen mellan skolan och hemmet. Ingenting i världen är ensammare än det oanimerade; och mellan en gamling som njuter i solen och ett granitstycke som njuter i solen finns en obeskrivlig samstämmighet. Därför beror lyckan i vår ålderdom till stor del på hur långt vi nått i kulten av att njuta av det oanimerade innan denna slutepok tar vid. För vissa medelålders människor är mellanrummen mellan någon krävande arbetsuppgift och något spännande nöje stunder av ren tristess; för andra utgör de livets fulla berättigande. Och då det är genom en ständig ökning av dessa stunder som vår nedgång – eller våra framsteg – i ålderdom mäts, betyder det för somliga mer och mer njutande av livet, för andra mindre och mindre! Men det finns en annan aspekt av ålderdomens psykologi vilken det vore ett misstag att förbigå. Vad jag syftar på är den besvärliga psykiska företeelse som kallas samvete. Är gamla människor – det är frågan – mer eller mindre samvetsbetänkliga än medelålders? Jag tar naturligtvis för givet förekomsten av ett samvete hos var och en, och likaså tar jag för givet, vare sig det är en välsignelse eller en förbannelse, att det är ödesdigert intrasslat i detta att leva. Det är förvisso alltid till ungdomens samvete de äldre förväntas vädja, vilket de gör på ett högst ledsamt och tröttande vis, medan å andra sidan det är just de äldres okänsliga samvete som utsätts för de ungas kritik. Utan tvivel vore det enklare både för ung och gammal om någon subtil vetenskaplig Lucifer en gång för alla lyckades gräva fram hela roten till denna gudomliga-demoniska åkervinda kallad samvete som spritt sig genom hela evolutionens sädesfält och för jämnan drar ned de vackraste ”slåttersträngar” med sina ”inflätade blommor”. Men även om vetenskapen bidragit till att individen blivit en avmänskligad robot, fördröjs den processen av den vivisekterades pietetslösa motstånd mot att bli vivisekterad, så att gryningen för den länge efterlängtade åldern för en Homo Sapiens utan samvete inte bara är avlägsen utan också tycks problematisk. Men om vi utgår från att alla vanliga människor har ett samvete, antingen denna inträngling i strid mot det rena förnuftet når oss från en annan dimension, eller det är fråga om ett ärvt tabu från förhistoriska anfäder – förefaller det mig som om dess glansperiod i manipulerandet med vår sinnesro är i ungdomen och dess kraft tenderar att minska i medelåldern och dö bort när vi blir gamla, och detta trots den då ökade benägenheten att ställa moraliska krav på andra. Jag tror faktiskt att det inte vore någon orimlig paradox att påstå, att gamla människors förtjusning i att moralisera är ett argument mot tanken på att samvetet skulle ha ett övernaturligt ursprung. Hursomhelst, ”gammal som jag är”, som Dryden säger, och ”odugliga kvinnors kärlek”, just nu är jag en omoralisk moralist. Ja, i ödmjuk sokratesimitation, försöker jag i den samvetsridna ungdomen ingjuta ålderdomens grundläggande omoral! Fastän Immanuel Kant kunde ha rätt – och för egen del lutar jag ibland åt den åsikten – i att detta själsproblem, denna pik i vår sida, når oss från bortom det astronomiska universum, återstår faktum att en stor del av de problem som plågar oss har att göra med den gamla anti-tesen själviskhet kontra osjälviskhet, att det, vid ett ytligt påseende, förefaller som om denna ”inre röst” snarast vore en samhällets kumulativa stämma, andras röst, en röst tillhörande alla utom oss själva, som manar oss till ett uppförande som passar dessa andra mer än ett som passar oss själva. Emellertid existerar faktiskt ett visst antal påbud från denna daimon i våra hjärtan, vilka om än avlägset och indirekt, endast berör oss själva. Och dessa påbud från akterdäck tycks, även om de saknar all förbindelse med den övriga besättningen, utgå från samma röst, vilken inte går att besvara. Vad jag emellertid just nu vill hävda – och jag tror att de flesta skulle instämma – är att de vanligaste stötarna och sticken och stygnen vi mottar från denna källa har att göra med handling. Nu förhåller det sig så, att det är i en viss amoralisk och samvetslös icke-handling som barndom och ålderdom liknar varandra; båda befinner sig utanför lagen. Inte så mycket att de vore omoraliska som att de är amoraliska. Men vad jag här vill framhålla är att denna ”amoralism” är ett högst önskvärt mål, som i sin kärna äger en upplysande kraft, en magisk jämviktsfaktor, av ett slag man inte finner någon annanstans i livet. del 1 2 3 4 5

Denna sida uppdaterad 4 April 2012.