John Cowper Powyssällskapet

Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

Newsletter no. 13 Konsten att åldras: Inledning – del 4 av John Cowper Powys del 1 2 3 4 5 Naturligtvis finns det, som i allting annat, individuella undantag till denna norm. Det finns rastlösa barn liksom det finns rastlösa äldre, vilka lider av vad som kunde kallas medelålderns leda så snart de inte är aktiva. Jag vet bara alltför väl vad jag talar om, för jag tillhör själv en av dessa olyckliga undantag, och jag tror att alla dylika fall är av manskön; jag kan bara säga att jag till mina dagars slut kommer att göra mitt yttersta för att förvärva den passiva kontemplationens gudalika konst. Jag minns när jag en gång i Norwich kom på min morfar då han vilade i en soffa, vilken mycket väl kan ha varit den som ägnas en hyllning av hans släkting poeten Cowper, och fridfullt kontemplerade aftonens ljus och skuggor. Men vid inträdet av hans brådskande, samvetsridna, pedantiska sonson tog han sig samman, skakade av sig sin amoraliska och, låt oss hoppas, omoraliska sällhet, och samtidigt som han yttrade ”Du måste komma ihåg, Johnny, att jag vid min ålder inte kan göra något annat” gav han mig, med en likgiltighet som slog mitt rastlösa sinne som höjden av profant hyckleri, en patetisk infantil blick, en blick som tycktes säga: ”Den Store Slavdrivaren har till slut lämnat mig i fred”. Just då kände jag mig frestad att se om jag inte åt den fridsamme gamle mannen kunde hitta någon lämplig teologisk sporre i hans bokhylla; dock uppförde jag mig bättre än jag hade förstånd till och lämnade honom ifred. Sannerligen, det är i detta yttersta hädande, i detta suveräna förkastande av den kapplöpning som vi förväntas delta i, i denna Brown Study mitt i världens folkbibliotek, i detta avsmakande av kittelbrygden istället för att röra om med sleven, i detta idisslande av den kosmiska spottkulan medan elefanten går i porslinsaffären, i detta undvikande av jakten när hundarna ger ståndsskall, som ålderdomens amoralism förenas med barndomens amoralism. Men vad jag vill komma till är att denna förmåga, i likhet med alla aspekter av vår nuvarande livsdimension, det vill säga kraften att blanda oss med de omgivande elementen och njuta av dem istället för att ändra eller älska eller hata dem, är en förmåga som inte är inskränkt till ålderdomen. Vissa individer ibland oss – som Rabelais och Wordsworth och Walt Whitman – upptäckte på något sätt det gudomliga knepet att i vidare och vidare absorberande vågrörelser gå upp i de omgivande elementen och däri representerade de ålderdomens visdom. Gamla är sällan så granntyckta och nogräknade som yngre människor, och när intensiteten i vår uppfattningsförmåga avtar så minskar dess exklusiva karaktär och brist på öppenhet. Men en äldre människas obstinata benägenhet att vägra lämna invanda spår stämplas ofta som osminkad själviskhet. Och just här framträder något intressant, nämligen svårigheten man erfar om man argumenterar för en sak varom alla, fast stundom med anfall av betänkligheter, längtar att leva lyckliga och nöjda med. Sannerligen, i denna fråga snubblar vi, som jag redan antytt, på en smått retsam inställning. Om vi utgår från, vilket vi måste göra, att både själviskhet och osjälviskhet är nödvändiga för det mänskliga livet, är det då inte ganska märkligt att vi alla som mänskliga varelser i ett kollektiv sammansvärjer oss för att begränsa våra positiva omdömen endast till ena sidan av skölden? Om vi antar att vårt axiom är sant, hänger vi oss även som samvetsömma och moraliska individer i samhället åt något som är åtminstone lika viktigt, nämligen självförverkligande. Men de offentliga och traditionella, och merparten av våra instinktiva hedersbetygelser, reserverar vi för den sida av mänskligt beteende som vi kallar osjälviskhet. Det finns emellertid historiskt sett viktiga undantag från den här regeln. Till exempel den klass lyckosamma skälmar eller kanaljer som vi, genom någon besynnerlig inkonsekvens, kommit överens om att kalla ”stora män”; och jag tror alla kan hålla med om att osjälviskhet inte tillhör de mer framträdande egenskaper hos denna typ. Men det finns ett betydligt viktigare undantag än detta. De djupaste teologerna inom katolska kyrkan är ense om att betrakta förtjänsten hos det som tekniskt kallas kontemplation som likvärdigt med, om inte högre än, all dygd förbunden med ett handlingens liv. Här finns verkligen ett försvar för min sinnlighetens filosofi från ett oväntat håll! För denna glädje åt elementen omkring oss, denna planetariska sensualitet som är ett så skarpt karaktärsdrag hos barn och gamla, vad är det om inte ett profant namn på precis det som teologerna kallar kontemplation? Således får vi lov att erkänna att vi i allmänhet går med på att tolerera den uttalade och särpräglade benägenheten hos mänskliga varelser att söka upplyst själviskhet, så länge denna önskvärda tillfredsställelse, hur sinnlig den än må vara, genom någon sorts subtil animism kan kallas ”Gud”. Och då det inte finns någon forntida religion, som tillåter oss när vi följer denna instinkt, gammal som världen själv, att njuta av de planetära elementen som ett njutande av Gud uppstår en ironisk situation. Att följa denna instinkt som leder till ett beteende som utan tvivel är det mest själviska av alla harmlösa mänskliga beteenden, det skulle inte bara av de flesta tolereras utan till och med livligt anbefallas och berömmas, förutsatt att dessa planetära känslor betecknades som ”andliga”. I själva verket är de inte alls andliga. I detta ämne talar jag med viss auktoritet, ty jag har varit en djupt intagen lärjunge av Wordsworths ”elementarism” i närmare ett halvt sekel och kan omvittna, att dessa gudomliga känslor, fastän det faller sig mycket naturligt att hänföra dem till en förbindelse med Gud, inte nödvändigt behöver ha något med honom att göra. Enligt William James’ och Walt Whitmans ”pluralism”, vilken kunde kallas Den amerikanska filosofin par excellence, har de inte att göra med Gud utan med den andra dimensionen i vårt omätliga universum. För egen del menar jag att den mystiska njutning, som kunde kallas kosmogonisk men som förvisso inte är andlig, vi erfar då vi är ensamma med elementen eller sysslar med något monotont arbete som lämnar själen fri att vandra eller lämnar sinnena ifred, är en så dyrbar sak, och så mirakulöst tillfredsställande, att när våra gamla teologer kallade detta för ”gud” var det bara dess rättmätiga lov. Gud var allt för dem, och när de hänryckta förlorade sig själva i naturen var det som att sjunka in i Guds armar. För egen del ser jag denna hänryckning som den mest önskvärda sak i världen; och det faktum att det är ett nöje speciellt associerat till barndom och ålderdom är förvisso ett argument till dess favör. Men en annan vink som kan vara oss till hjälp – även om den härrör från författare mycket olika Wordsworth och Whitman – bör nu begrundas av varje kritisk person som aspirerar på att bli ett adekvat medium för barndomens och ålderdomens ”öppna hemlighet”. Vad jag syftar på är den suveräna mänskliga egenskap som kallas humor. Nu tror jag det står klart att varken en tålmodig gamlings skämtsamheter eller ett barns älskvärda leenden kan kallas humoristiska, lika litet som de kunde ge anledning till humor. Inte desto mindre är det viktigt att framhålla att det i varje grundläggande analys av den innersta roten till denna märkliga benägenhet som berättigar oss att godta definitionen av Homo Sapiens som ”djuret som skrattar” är viktigt att begrunda dessa två åldrar, barnets och gamlingens, i ljuset av ett grundläggande element i all verklig humor – förmågan till distansering från livskarusellens allt uppslukande press. Vilka är de mest humorlösa personer man kan tänka sig? Jo! varken gamla människor eller barn; fastän humor, som jag just medgav, inte tillhör deras speciella gebit. Alla måste väl instämma i att den mest humorlösa individ som överhuvud står att finna är en medelålders lantjunkare, och därefter en medelålders lantbrukare. Som extrem motpol till lantjunkare och lantbrukare noterar vi de gudomliga stiftarna av buddhism och kristendom vilka levde alltför intensivt för att njuta av den märkliga avspändhet som är humorns speciella jordmån. Jag har en gammal och trogen vän, han är också poet, vilken helhjärtat och av just denna orsak misstror, ogillar och till och med förkastar den Jesus som uppenbaras i evangelierna; och min väns ogillande omfattar även, om jag inte misstar mig, Den helige Fransiskus och många andra helgon. Tänk å andra sidan på de notoriskt ondskefulla figurerna i historien. Skulle det inte, med undantag för kejsar Caligula och vår egen Rickard den tredje, te sig svårt att betrakta någon av dem som humoristiska personer? Och Goethes Mefistofeles till exempel kunde näppeligen, även om han skämtar som en god gentleman och även om han kan fastna i skämtsam liderlighet, som humorist betraktad locka ens en annan djävul i skratt. Man måste faktiskt tillstå, tror jag, att det – trots kyrkornas bisarra takdroppshuvuden – i vår mänskliga värld finns många fler komiska helgon än komiska djävlar! del 1 2 3 4 5

Denna sida uppdaterad 4 April 2012.