|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 3 av 9 Hämta hela texten som pdf ► Här är pudelns kärna. Här
är alltings djupaste innebörd. Vi bävar i närvaron av Det vi ej kan namnge,
av Det som för oss liksom för Job tycks lika gott som ont med tanke på
naturens likgiltighet och grymhet; och dock med denna bävan och i den grad vi
erfar den grips vi av en känsla att det som vi kommit att kalla godhet är det
enda som till sist betyder något. Så är det. "Att känna
är allt. Namnet självt är blott rök och larm, fördunklande himlens klara
änne." Namn är intet och allt. Dess hörda stavelser är blott andedräkt
och luft och vana. De är allt, ty bakom denna andedräkt, bakom denna vana,
finns bävan, den bävan som pekar mot den enkla godheten liksom kompassnålen
pekar mot norr! Vårt skepp går i kvav. Vi samlas till våra fäder. Dock
"Herrens ord" – det vill saga den godhet som överlever oss –
"förbliver evinnerligen". Den okända Makt som väcker
denna bävan tycks själv, att döma av Dess universums vägar, inte vara ett uns
mindre besynnerlig än Jahve eller Elahim, men den bävan den väcker hos oss är
en atmosfär, som vad man än må säga bättre passar det goda än det onda. Vad vi benämner moral
skiftar med tid och rum. Det är något som hör sedvänjan och konvenansen till,
ofta något både fegt och grymt, men godhetens anda är densamma "i går, i
dag och evärdeligt". Och det är denna bävan,
väckt av den Okände, med andra ord det som Israels profeter kallade Gud, som
den barmhärtige upplever som något som är med
honom till skillnad från den obarmhärtige som upplever det som något som är emot honom. Gamla testamentet är en
inspirationskalla för det släkte som av alla släkten allra mäktigast känt
bävan inför den Okände; och när någon rättfram onkel Tom eller trohjärtad Gamla testamentet ger oss
inga försäkringar om livet efter detta, det befaller oss inte att vara
andliga eller kyska. Det får oss inte att känna då1igt samvete ifall vi ljuger
och slåss och frossar och dricker och hämnas på vara fiender. Det antyder
ingen asketisk misstanke att det är fel att hopa rikedomar eller att sängens
njutningar är syndiga. Jakob eller Israel, de
tolv stammarnas urfader, är minsann lika slug och lurig som den homeriske
Odysseus, där han köpslår och grälar med sin svartsjuke gud och blidkar
honom, precis som Odysseus gör med Athena. Vari ligger då, kan man
undra, det stora i denne patriarks karaktär? Vari ligger hem1igheten med den
tjuskraft han utövar på alla de tå1iga och ödmjuka och fattade män och
kvinnor som lärt sig berättelsen om "vår fader Jakob" utantill? Ligger det inte, liksom i
alla spännande historier, redan från början i protagonistens intensiva
medvetenhet om sitt öde, i hans intensiva medvetenhet om allt vad han gör,
allt det obändigt envisa i hans föresatser? Ligger inte hela hemligheten med
Gamla testamentets tjuskraft över oss egoister i det som Goethe en gång
kallade: " Allvaret ensamt gör livet till en evighet". Den klipske,
den trånsjuke, den fridsamme och orubblige Jakob tar sitt öde med ett allvar,
med en medvetenhet och en känsla av ansvar som är överväldigande och sublimt,
inför vilken alla hinder försvinner såsom genom ett trollslag! Tänk er hur den mannen
måste ha känt sig när han vaknade på morgonen efter det där listiga bröllopet
– och se, det var Lea! Men att i sju år till tjäna den kvinna som han älskade
var lika oundvikligt för hans obändiga kynne som att stjäla Esaus
förstfödslorätt. Varje soluppgång som blixtrande fyllde hans tält såg honom
brottas med sin ängel, såg honom slå sitt huvud mot någon helig sten. Hur gåtfull, hur
märkvärdig, tänker han alltid, är inte denna gudalika plats, denna gudalika
gryning, denna gudalika stund! Och där han klättrar allt högre upp på sin
stege, fjärmande sig från tid och rum för att mota den Okände, blir han
ofrånkomligen och självklart Israel, "härskarornas" fader! Den mest spännande och
dramatiska delen av de fyra böcker som följer efter Skapelseboken har att
göra med Moses märkliga person, den hetsige ledaren och visionäre
lagstiftaren, som måste ha varit ett slags inspirerad Merlin med sina
neurotiskt ödmjuka sinneskast, sina blinda vredesutbrott, sin svartkonst och
sitt nära förhållande till Jehova. Vissa berättelser om Moses
har själva den psykologiska äkthetens prägel hur flyktigt de än återges. Dit
hor berättelsen om hur Aron och Miriam, hans bror och syster, satte sig upp
mot honom, därför att han tog sig en etiopisk kvinna till hustru.
Job på askhögen Men vi får inte veta hela
hemligheten med Moses mäktiga personlighet i den effekt hans vädjan hade på
hans Gudomlige Vän mot dessa begabbande purister, en vädjan som var så
verkningsfull att den stora sierskan, sjuk av skräck, flydde inför den
etiopiska kvinnans och hela lägrets åsyn. I denna enda mening
förstår man varför engelsmannen, det mest individualistiska av alla folk,
haft en sådan synnerlig förkärlek just för denna bok. Då steg Herren ned i en
molnstod och blev stående vid ingången till tältet; och han kallade på Aron
och Miriam, och de gingo båda dit ut. Och han sade: "Hören nu mina ord.
Eljest om någon är profet bland eder, giver jag, Herren, mig till känna för
honom i syner och talar med honom i drömmar. Men så gör jag icke med min
tjänare Mose; i hela mitt hus är han betrodd."
De tio budorden
Mose och Aron inför Farao
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.