Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsblad

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

Bibeln som litteratur

ett avsnitt ur Pleasures of Literature

översatt av Sven Erik Täckmark

 

Del 8 av 9

 

Hämta hela texten som pdf

 

Mer relevant för vart syfte här är en jämförelse mellan evangelierna i ljuset av vad vi kan förstå när det gäller själva sättet att skildra Jesus i dem, och ur den aspekten gör vi den spännande upptäckten hur överlägsen Lukas levnadsteckning är de andras. Hans metod, hans favoriseringar, hans bild, hans smak och unika geni är något vi kan fatta i den allra naturligaste och mänskligaste mening.

Rakt igenom nästan tjugo sekler av brott och galenskap hör vi alltjämt denne poets och läkares rost med sin närapå Shakespeareska ömhet och balladlika grace.

Ögna snabbt igenom Markus och Matteus. Läs dem som ni aldrig gjort förut – och grip er sen an med Lukas, och ni ska fascineras av denne store levnadstecknares sällsynt betagande charm.

Liksom för Shakespeare, den store hugsvalaren, var ämnet för Lukas andra mästerverk, i kraft av en lika gudalik visdom som några av de mirakel han berättar om, i en speciell mening ett försvar för och en förklaring av det kön som hans hetsige vän var så sjukligt fientlig mot.

Vi märker denna egenhet alldeles i början i samband med både Jesus och Döparens födelse. I mening efter mening, fyllda av en magi som på de gamla mästarnas tavlor och fyllda av en jordnära skönhet som i en anonym ballad, skisserar han gestalterna till de kvinnor vars söner skulle förändra världen.

Ingenting vädjar mer till oss i konsten, som Walter Pater så väl uttryckte det då han talade om ungrenässansen, än blandningen av skilda "kulturer", när var och en av dem har bakom sig en djup och rik tradition; och Lukas åstadkom genom poesins medium vad Paulus åstadkom genom psykologins. Han blandade grekernas humana intelligens med den hebreiska själens lidelsefulla poesi. Och, bortom båda dessa ting, förebådar Lukas medeltidens romantiska känsla. Poet och likare i lika hög grad är det som om han återvände å ena sidan till den store Galenos läkekonst och å den andra sträckte sig framåt mot Malorys och det heliga Sangreals förtrollningar.

Lukas och Paulus är sannerligen de två författare som Nya testamentet står mest i skuld till när det galler det dyrbaraste och märkligaste på dess sidor, och medan den senares epistlar utgör de tidigaste av vara kristna dokument är Lukas två häpnadsväckande biografier tillägnade hans vän Theofilos – och vad skulle inte vi bokälskare ge för att äga översättningar på engelska av alla manuskript i denne märklige bibliofils bibliotek – ett slags försvarstal vid rättegången mot Gud inför Människans domstol.

Lukas skildring av Paulus från Tarsus, ofta kallad Apostlagärningarna, ökar otvivelaktigt vårt förtroende för honom som Jesu levnadstecknare. Det är sant att hans bruk av pronomenet "vi” i apostlarnas äventyr frammanar ett verklighetsnära lugn, som saknar motsvarighet i den poetiska förtrollning han gjuter över den mer betydelsefulla berättelsen, men detta kompenseras av händelsernas världsbetydelse. Det har funnits förnuftsapologeter som hävdat – det finns kanske alltjämt några kvar – att Jesus aldrig existerat, men eftersom det är omöjligt att ifrågasatta Paulus existens och denne i sina egna brev och i Lukas krönika ständigt återvänder till sin Människoguds död och inte tvekar att disputera med Petrus om Honom, är det mycket svårt att godta denna åsikt. Det blir ännu svårare att göra det när man vid läsningen av Lukas ser Jesus livs levande träda fram med sina paradoxer, sina egenheter, sina vredesutbrott, sina besvikelser, sin mirakulösa livsillusion.

Hade Lukas gjort med Honom som vi kan föreställa oss att någon förslagen Simon Magus skulle ha gjort med någon hebreisk mithras för att få en ockult bakgrund till sina egna trollkonster, skulle Lukas vara ett geni, lika mycket större än Cervantes som Kristus var större än Don Quixote.

Om den Jesus som Lukas skildrar aldrig existerat kan man bara säga att det är Lukas och ingen annan som är ansvarig för den medeltidens strålomspunna Kristus, som det är svårt att inte betrakta som mänsklighetens mest poetiska skapelse, lika mycket mer estetiskt vacker som han är mindre verklig än den Kristus som finns i våra egna djupa, mörka hjärtan, uppenbarad för oss av Paulus!

Men det viktiga är att om det inte hade varit för den Jesus som Lukas skriver om, så skulle Paulus aldrig ha upptäckt det han kallar "Jesu själ", i alla människors själar, den "Jesu själ" som är det bästa hoppet för vår förtappade civilisation.

Ja, man kan säga att hade det inte varit för Jesus existens skulle inte heller Paulus ha existerat, även om det utan tvivel skulle ha funnits en mycket lärd och barbarisk jude i Tarsus hävder som hade yvts över att en gång ha varit en äkta farisé och medborgare i Rom, medan det största steget framåt i utvecklingen, humaniseringen av individerna, skulle ha fördröjts på obestämd tid.

Lukas gör det klart för oss vilken instinktiv dramatiker han är och inte någon himmelrikets vulgäre förespråkare, när han upphöjer Johannes döparen till förkunnare av denna omvärdering av alla värden. Döparens egen morallära var utan tvekan enkel och sund enligt Lukas, och precis som Jesus tycks denne ropare i öknen ha varit en hätsk fiende till kyrkans och statens sluga skrymteri. Men med vilken dramatisk känsla för de subtila skillnaderna mellan de stora Rebellerna antyder ändå inte Lukas den rörande tillit som Döparen visar sin överlägsne medtävlare. Och hur fint och känsligt tecknar inte Lukas denna överlägsenhet som kommer till uttryck i Jesu förkunnelse om det himmelrike som finns både bland oss och inom oss men som är dolt för oss till följd av våra hårda hjärtan och sofistikerade intelligenser.

Och låt oss för ett ögonblick föreställa oss, käre läsare, att ni bokstavligen är en bokmal, utrustad med en övernaturlig nyfikenhet, och som på något väldigt jordiskt bibliotek har knaprat i sig Laotses och Kwang– Tses "logoi", Heraklitus och Pytagoras "logoi", Zoroasters och Buddhas "logoi", en genuin bokmal som är ännu okunnigare om världen utanför än den störste polyhistor. Vad skulle inte en sådan bokmal kunna göra av denna skildring av Jesus?

Det är helt enkelt så att det enligt Lukas finns större anledning att anklaga Jesus för en omoralisk vägran att göra dygden till sin egen belöning än att anklaga honom för att tillbedja lidandet eller uppmana någon annan att göra det. För den som vill komma till himmelriket är anfäktelserna utan tvivel ett sublimt sätt att övervinna världen, men Jesus antyder aldrig att det är det enda sättet. Man blir övertygad om att Lukas till slut lyckades få den neurotiske Paulus, hans mest självplågande patient, att förstå att det stora inte är att vörda prövningarna utan att övervinna världen.

Och Lukas gör det fullständigt klart att himmelrikets invigda kämpar mot världens makter, mot dess råheter och konventionalism, inte av morbida eller masochistiska skäl utan därför att det till följd av någon djup kosmisk lag som Jesus upptäckte är möjligt att "dö för att leva", och att man genom att vara den yttersta, genom att utplåna sin självhävdelse, kväsa sin stolthet och uthärda själva lidandet förfinar sin natur och öppnar porerna i sin själ för magnetiska vågor av lycka från okända djup!

Varför Satan inte frestade Jesus med skapelsens fåfänglighet och Intighetens räddning är, enligt min åsikt, lätt att förklara. Alla känslor som Lukas tillskriver Jesus är naturliga, direkta och mänskliga känslor, om inte alltid moraliska. Kan det inte vara så att Jesus inte försöker betvinga en längtan efter Intighet eller en leda vid allt skapat av det enkla skälet att denna Intighet, som vi moderna människor så gärna ordar om, denna "nihilism" med vilken vi tillfredsställer vår kosmiska sadism, inte existerar?

 

Beskrivning: sid79bild

Johannes döparen predikar i öknen

 

 

föregående

1  2

  3  4  5  6  7  8  9

nästa

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.