|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 7 av 9 Hämta hela texten som pdf ►
Jesaja Se, mina tankar äro icke
edra tankar, och edra vägar äro mina vägar, säger Herren ... Kan då en moder
förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt. Och om
hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig … Ty så
säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den
Helige": Jag bor i helighet uppå höjden; men ock hos den som är
förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande
och liv åt de förkrossades hjärtan. Det är som om psalmistens
poesi hade fort med sig ett eko ur den Oändliga rymden. Ty vad gör den Allsmäktige
har utom att besvara ropet från den välbekanta psalmen som skälver genom människans
förrådda nervsträngar likt vinden genom telefontrådarna: Skapa i mig, Gud, ett rent
hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande ... Ty du har icke behag till
offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust.
Det offer, som behagar Gud, är en förkrossad ande; ett förkrossat och
bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta. Nej, det finns ingenting
sådant hos Homeros och inte mycket därav hos Shakespeare. Det förekommer inte
heller ofta i Gamla testamentet. Snarare tillhör det den speciella aspekt av
Nya testamentet som Dostovjevsky är den störste moderne exponenten för. Men sällsynt som det är är
det den höjdpunkt mot vilken hela Gamla testamentet rör sig, sedan Kain, den
förstfödde, beträdde jordens yta. Det är ingenting mindre än den psykologiska
tomhet i hjärtedjupet vilken, när den fylls av den Okändes ande, blir vad
Emily Brontë kallar "Guden inom mitt bröst". Skillnaden mellan denna
hebreiska tomhet i själen som blott kan fyllas av Anden bortom alla världar –
hur mörk och sällsam denne Okände än är– och den metafysiska jaglöshet som
försvaras av buddhismen ligger i att den förra behandlar den Okände som en
person. Det var Goethe som sade:
"Och det finns rum även för detta", och när det gäller mig själv
som en svuren fiende till det snustorra förnuftet kan jag bara säga att jag
är stolt över att dela William Blakes åsikt då han sätter denna semitiska bok
framfor all vår ariska metafysik. Det enda jag med säkerhet
vet någonting om är trots allt min egen själ, och den känner jag som något
som älskar och hatar och njuter och plågas. Varför måste jag då tolka den
Okände i matematiska symboler, som jag inte förstår något av, och i kemiska
symboler som jag endast känner utifrån, medan jag förkastar som en barnslig
analogi den levande identitet som jag känner så väl och inifrån! Det är sant att dessa
subtila intellektuella system, som intresserar sig för själen och dess
räddning undan sig själv, manar oss att hänge oss åt en kallblodig
vetenskaplig "frälsningsprocess", varigenom vi med hjälp av en
utstuderat listig metod släpper den del av jaget som ändå är dömt att
försvinna för att haka fast något återstående fragment vid det Absolutas hala
spiraler. Orsaken till att den
judiska Bibeln så fullständigt trängt ut all denna ariska metafysik – i varje fall vad vår anglosaxiska själ anbelangar –
är att den tolkar världen med hjärtat snarare än med huvudet och finner,
liksom den store Kant, att tingens hemlighet ligger i det mänskliga samvetets
ingivelser snarare än i det mänskliga intellektets förslagna klokskaper. Likväl förstår jag
fortfarande inte varför inte Ödmjukheten inför den Okände och hängivenheten
till Honom, på det enkla och trohjärtade sätt som psalmisten och profeterna
beskriver det, skulle kunna lyfta oss in i det tidlösa lika effektivt som
varje transcendental meditation. Jesus gick dock ett steg
längre än Psaltaren och profeterna, när han fällde de berömda orden om att
förlora sitt liv för att vinna det; och bara det att den fantasimättade tonen
hos psalmisten och profeterna förvandlar förhållandet mellan det timliga och
det eviga snarare till poesi än till kemi och matematik är, som jag ser det,
helt till dess fördel. Mycket få lidelsefulla
läsare av Bibeln har varit trogna anhängare av den etablerade kyrkan, ty
andan i både Nya och Gamla testamentet är revoltens anda mot organisationer
av varje slag. Hur som helst är jag
förvissad om att den växande fördomen mot Bibeln, som är så typisk för många
av vår yngre generation, beror på att de förknippar den med det avskyvärda
hyckleriet, den sluga elakheten, den halvt undertryckta liderligheten hos så
många av dess officiella språkrör. Men att hata Bibeln därför
att många av dess läsare är frånstötande är lika absurt som att hata Homeros
därför att man hade en otrevlig lärare i skolan. Häri ligger fördelen i att
med friska ögon läsa denna bok som om den vore profan litteratur. Det ger den
åter ett levande hjärta, det hjärta som förstörts av skrymteriet och de
vidriga grymheterna i det förflutna. Bibeln är stor litteratur,
blott med den egenheten som de gamla walesiska böckerna skulle ha uttryckt
det, att den ger vår jordnära visdom en hälsosam chock, det slags chock som
Herkules gav Antaeus när han lyfte upp honom i luften. Men detta händer icke
utan den eld som är profetens snarare än filosofens prerogativ. Herrens hand kom över mig,
och genom Herrens Ande fördes jag åstad och sattes ned mitt på slätten, som
nu låg full med ben. Och han förde mig fram runt omkring dem, och jag såg,
att de lågo där i stor myckenhet utöver dalen, och jag såg, att de voro
alldeles förtorkade. Och han sade
till mig: "Du människobarn, kunna väl dessa ben åter bli levande?"
Jag svarade: "Herre, Herre, du vet det." Jag tror att de flesta av
oss känner i sina hjärtan att det är lättare att uppskatta det Gamla
testamentet – som litteratur – än det Nya. Gamla testamentet
innehåller den största samling poesi, historia, drama, rättsväsen, som
någonsin sammanbragts i en enda volym, och det är skönt att vi kan läsa den
som poesi eller mytologi eller förutsägelser, religiösa och profana, och att
vi kan läsa den så som vi läser Homeros eller Shakespeare utan att förskriva
oss åt dess budskap. Det är emellertid något
helt annat med Nya testamentet. Här möter vi, mening för mening, vers för
vers, ord som har skapat hela den mystiska och rituella, moraliska och
estetiska bakgrunden till vårt liv. Det var kanske länge sedan vi slutade att
gå i kyrkan, men få av oss med någon känslighet eller fantasi eller
nyfikenhet på livet har kunnat undgå de så välbekanta scenerna och orden i
evangelierna. När vi därför läser Nya
testamentet i en "nykter", men på samma gång försiktig anda,
snarare så som "djävlarna som tror och bävar" än som Herbert
Spencer med bomullstussar i öronen, ja, då slås vi av hur mycket närmare Paulus
skrifter är var egen tid än den magiska historia som berättas av Lukas eller
av Johannes i dennes metafysiska kärlekspotpurrier. Och detta har sin förklaring
i att Paulus är uppenbarelsens psykolog och att det ligger i psykologins
väsen att dyka in i livets ocean och röra sig genom den på ett djupare plan
än när det gäller magik eller metafysik. Med metafysikens hjälp kan vi skönja
horisonterna och se var vattnet slutar och himlen börjar; med magikens hjälp
kan vi få fiskarna att simma och fåglarna att flyga men i den "Nautilus"
som kallas "Psyche" simmar vi rakt igenom själva elementets hjärta.
Den moderna kritiken anser
att det fjärde evangeliet – det metafysiska – är av mycket senare datum än de
övriga, ja, kanske det sista tillägget till Bibeln. Man tror dock att det
funnits två tidigare dokument som de andra evangelisterna använt och av vilka
ett utgör grundskissen till de händelser som senan kompletterades av dem, medan
det andra är en anonym samling Jesusord.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.