Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsbrev

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

Nyhetsblad Nr 10

Sven Erik Täckmark

av Gunnar Lundin

 

 

Sven Erik avled i en ålder av nittioett år i slutet av september efter några dagars sjukdom. Han fick ett par år till skänks, så föreföll det, på Katarinagården; krafterna återkom, även om han på ett sätt var färdig med livet, eller möjligen färdig för något annat. Jag har sällan – aldrig? – mött någon med så självklar tacksamhet att få ägna sig åt litteratur och filosofi; barndomen som ful ankunge i en proletär miljö, plus godmodiga gener, var hans lärare. Läsandet och studierna blev en sorts övning i vänskap. Han hade ju ett ”tragiskt” liv, både hustrun och den äldsta dottern tog av orsaker han inte kunde påverka sina liv, men det stoiska humöret, de öppna cirklarna, återkom alltid.

Vad är viktigast: ha ett gott hjärta eller kunna gestalta ett gott hjärta? För en författare givetvis det senare. Sven Eriks texter i tidskriften Metamorfos, Svenskt biografiskt lexikon och brev formades gärna till en kropp som släppte igenom den naiva värme vi känner igen från möten; inte bara vi med rätt ”personkemi”, för han kunde, om än selektivt, bli missionerande.

Konst och litteratur är uppriktighetens område. Men uppriktighet kan nu vara alltifrån illasinnad till välment uppdagande. Sven Eriks var utvädrad, det fanns inget närgånget i den. Mötena på Evas antikvariat på Ringvägen eller i hemmet Åsögatan blev en blandning av Pickwick-klubb och folkhögskoleseminarium.

Han växte upp i en miljö där obildning förgrovat in i blinda konflikter och därför kom aldrig bildningens värde att ifrågasättas. Den var en brunn mineralrikt vatten som, så ser det i alla fall ut på hans livskarta, i de flesta situationer på några ögonblick återfann sin källfriskhet.

Året var 1930, ett år då underklassens barn sluta- de skolan som fjortonåringar. Hans mor hade blick för sonens begåvning, så hon gick till välsituerade privat­personer och tiggde, förgäves, bidrag för vidare studier. Mormors mormors mor hade för övrigt varit ”häxa” i Gustaf III:s och Anckarströms upplysta tidevarv, ett påbrå som också fanns hos den skeptiske ättlingen. 150 cm i strumplästen, förkortad, trodde han själv, av undermålig kost, hyrde grabben ett rum på stan och så följde ett par år som frisörassistent, konditorlärling, springschas. 1932 den stora arbetslösheten; kalla vinterdagar ringlade för dem som skulle stämpla kön lång utanför ingången till arbetsförmedlingen, nu Nalenpalatset. Då korsades hans väg av pastor J-W Johnson, frid över hans minne, på Stockholms stadsmission, som efter en gåva på hundra kronor ordnade en säng på Birkagårdens ungdomshem för arbetslös manlig ungdom. Bland ett fyrtiotal kamrater lärde Sven Erik sina första ord på engelska och tyska, gick till Birkagården och lyssnade på föredrag av Ebba Pauli, Nathanael Beskow och Emilia Fogelklou; den ”enorma läslusten” vaknade.

17 år nu, och ett par år elev på Fornby folkhögskola; sedan journalistvolontär på Avesta tidning. Här får han i sin hand Alf Ahlbergs översättning av John Cowper Powys The Meaning of Culture, en enastående händelse, födseln av en livsfilosofi och en sympati som varade i 70 år; en passepartout i varje stadium på livets väg. Han packar för Englandsresan. Efter en tid som au pair vallfärd till Powys i Wales. Han är tjugotvå. I dagboken har den då sextioårige författaren gett ett porträtt av ynglingen som charmade byn Corwen och på engelska högläste Frödings Clown Clopopisky. Jag frågade sedan vilket som betydde mest, läsningen av Powys eller mötet med honom, efter en stunds tvekan avgjorde han att det var läsningen – där kunde han också med jämna mellanrum förnya mötet.

Det är dock omöjligt att föreställa sig denne opraktiske man som barnskötare, matlagare, diskare, städare. Den engelska familjen kunde inte vara sig lik efteråt.

Åter i Stockholm, nattportier, inkasserare av avgifter för De blindas tidskrift, symaskinsagent, cykelbud. Trampande med sina korta ben en tungt lastad cykel uppför Kungsgatan känner han igen Sven F. Lunner från Fornby; Lunner ger jobb som expeditionsvakt vid Folkberedskapen där han stannar till 1943. Så kvotelev på Socialhögskolan. Examen 46 och äktenskap med Inga Belfrage, fransklärare, lågadlig. (När han mot slutet i sitt japanska rum vaknade på morgonen var det första han såg en oljemålning av Inga.) Studier vid Stockholms Högskola i engelska, statskunskap och litteraturhistoria. Utan student­examen måste han tenta i latin vilket satte spår i en uppsättning citat som dök upp, de anknöt ju ofta till ödet, som vinster i ett tombolahjul i en svensk folkpark; två favoriter var ”mirabile dictu” och, efter ett satiriskt inpass, ”nomina sunt odiosa”. 55 fil.kand.

Återkomst till Fornby som lärare, följt av andra läraruppdrag, avlöst av en tid som redaktör för Invandrarverkets tidning, levnads­krönikör för Svenskt bio­grafiskt lexikon och så på åttiotalet med äldsta dottern antikvariat på Ringvägen. Om någon titel skulle användas blev det till slut översättare, och det efter ett fyrtiotal titlar; med kanske bara några månader missade han lanseringen av Powys Autobiography, tolkad tillsammans med Mikael Nydahl.

Man kunde ju tänka sig flera sätt att hantera en besvärlig uppväxt. Ett är att som Strindberg och Lars Norén utsätta den för uppgörelser och rannsakan. Ett annat att ta fasta på det som fick individen att lyfta sig över den in i nya sam band. Sven Erik valde den senare vägen

Bildningens essens var långt från encyklopedisk eller ens litterär; den rymdes i en dosett. Den hade gett perspektiv på tillvaron som fick honom att tåla de tragiska inslagen på vägen. Att som Voltaire se sig som en siffra i statistiken, men en siffra med insikt om ödets svängningar, vars kredit alltid trots allt fanns tillgänglig. Och till att hans stora beläsenhet aldrig tyngde bidrog nog Powys med sin praktiska inställning. Metafysiken blev inte en längtan efter ett hinsides, utan var alltid ett härsides vises sten. Under sista tiden, på Katarinagården, låg Melvilles Moby Dick på nattduksbordet. När man kom på besök låg han ibland slumrande ovanpå sängen, och som ögonen slogs upp var han åter snabbt närvarande, i ett samtal utan brådska, ett preindustriellt samtal, innan tv och radio. Han liknade en matros som haft vakt i masten på spaning efter valar, varefter makrillen till lunchen smakade bättre. Det var utsikten, språket, psykologin som aktiverade hans tacksamhet, trots smärtorna i vänstersidan efter stroken, att leva, att ta emot en ny dag.

Nils Leijer, som var elev på folkhög­skolan, berättade om hur en måndagsmorgon morgon­purrade trögsinta elever med chokladsmak i munnen och höstluft i håret tungt föll tillrätta i skolbänken, och hur Sven Erik från katedern på tio minuter transformerat dem in i Bellmans värld och fick dem att lyfta och se det mest vardagliga livet som något åtråvärt och fullt av möjligheter. Han tillhörde dem som kunde tala direkt till oss – och sökte mindre troféer i form av oeuvre eller litterära framgångar, mer i form av vunna hjärtan och lysande ögon. Hans egen upplevelse av Powys The Meaning of Culture hade tänt en gnista som inte försvann; förtretligheter och svårigheter var kanske det ”torra” klimat där den trivdes bäst.

Beskrivning: Omslagsbild bak hösten 2007

Sven Erik Täckmark 1916-2007

 

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.