|
|
John Cowper Powyssällskapet
|
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Nyhetsblad
Nr 10 Sven Erik Täckmark av Sven Erik avled i en ålder av nittioett år i slutet av
september efter några dagars sjukdom. Han fick ett par år till skänks, så
föreföll det, på Katarinagården; krafterna återkom, även om han på ett sätt
var färdig med livet, eller möjligen färdig för något annat. Jag har sällan –
aldrig? – mött någon med så självklar tacksamhet att få ägna sig åt
litteratur och filosofi; barndomen som ful ankunge i en proletär miljö, plus
godmodiga gener, var hans lärare. Läsandet och studierna blev en sorts övning
i vänskap. Han hade ju ett ”tragiskt” liv, både hustrun och den äldsta
dottern tog av orsaker han inte kunde påverka sina liv, men det stoiska
humöret, de öppna cirklarna, återkom alltid. Vad är viktigast: ha ett gott hjärta eller kunna gestalta
ett gott hjärta? För en författare givetvis det senare. Sven Eriks texter i
tidskriften Metamorfos, Svenskt
biografiskt lexikon och brev formades gärna till en kropp som släppte
igenom den naiva värme vi känner igen från möten; inte bara vi med rätt
”personkemi”, för han kunde, om än selektivt, bli missionerande. Konst och litteratur är uppriktighetens område. Men
uppriktighet kan nu vara alltifrån illasinnad till välment uppdagande. Sven
Eriks var utvädrad, det fanns inget närgånget i den. Mötena på Evas
antikvariat på Ringvägen eller i hemmet Åsögatan blev en blandning av
Pickwick-klubb och folkhögskoleseminarium. Han växte upp i en miljö där obildning förgrovat in i
blinda konflikter och därför kom aldrig bildningens värde att ifrågasättas.
Den var en brunn mineralrikt vatten som, så ser det i alla fall ut på hans
livskarta, i de flesta situationer på några ögonblick återfann sin
källfriskhet. Året var 1930, ett år då underklassens barn sluta- de
skolan som fjortonåringar. Hans mor hade blick för sonens begåvning, så hon
gick till välsituerade privatpersoner och tiggde, förgäves, bidrag för
vidare studier. Mormors mormors mor hade för övrigt varit ”häxa” i Gustaf
III:s och Anckarströms upplysta tidevarv, ett påbrå som också fanns hos den
skeptiske ättlingen. 17 år nu, och ett par år elev på Fornby folkhögskola;
sedan journalistvolontär på Avesta tidning. Här får han i sin hand Alf
Ahlbergs översättning av John Cowper Powys The Meaning of Culture, en enastående händelse, födseln av en
livsfilosofi och en sympati som varade i 70 år; en passepartout i varje
stadium på livets väg. Han packar för Englandsresan. Efter en tid som au pair
vallfärd till Powys i Wales. Han är tjugotvå. I dagboken har den då
sextioårige författaren gett ett porträtt av ynglingen som charmade byn
Corwen och på engelska högläste Frödings Clown
Clopopisky. Jag frågade sedan vilket som betydde mest, läsningen av Powys
eller mötet med honom, efter en stunds tvekan avgjorde han att det var
läsningen – där kunde han också med jämna mellanrum förnya mötet. Det är dock omöjligt att föreställa sig denne opraktiske
man som barnskötare, matlagare, diskare, städare. Den engelska familjen kunde
inte vara sig lik efteråt. Åter i Stockholm, nattportier, inkasserare av avgifter för
De blindas tidskrift,
symaskinsagent, cykelbud. Trampande med sina korta ben en tungt lastad cykel
uppför Kungsgatan känner han igen Sven F. Lunner från Fornby; Lunner ger jobb
som expeditionsvakt vid Folkberedskapen där han stannar till 1943. Så
kvotelev på Socialhögskolan. Examen 46 och äktenskap med Inga Belfrage,
fransklärare, lågadlig. (När han mot slutet i sitt japanska rum vaknade på
morgonen var det första han såg en oljemålning av Inga.) Studier vid
Stockholms Högskola i engelska, statskunskap och litteraturhistoria. Utan
studentexamen måste han tenta i latin vilket satte spår i en uppsättning
citat som dök upp, de anknöt ju ofta till ödet, som vinster i ett tombolahjul
i en svensk folkpark; två favoriter var ”mirabile dictu” och, efter ett
satiriskt inpass, ”nomina sunt odiosa”. 55 fil.kand. Återkomst till Fornby som lärare, följt av andra
läraruppdrag, avlöst av en tid som redaktör för Invandrarverkets tidning,
levnadskrönikör för Svenskt biografiskt lexikon och så på åttiotalet med
äldsta dottern antikvariat på Ringvägen. Om någon titel skulle användas blev
det till slut översättare, och det efter ett fyrtiotal titlar; med kanske
bara några månader missade han lanseringen av Powys Autobiography, tolkad tillsammans med Mikael Nydahl. Man kunde ju tänka sig flera sätt att hantera en besvärlig
uppväxt. Ett är att som Strindberg och Lars Norén utsätta den för uppgörelser
och rannsakan. Ett annat att ta fasta på det som fick individen att lyfta sig
över den in i nya sam band. Sven Erik valde den senare vägen Bildningens essens var långt från encyklopedisk eller ens
litterär; den rymdes i en dosett. Den hade gett perspektiv på tillvaron som
fick honom att tåla de tragiska inslagen på vägen. Att som Voltaire se sig
som en siffra i statistiken, men en siffra med insikt om ödets svängningar,
vars kredit alltid trots allt fanns tillgänglig. Och till att hans stora
beläsenhet aldrig tyngde bidrog nog Powys med sin praktiska inställning. Metafysiken
blev inte en längtan efter ett hinsides, utan var alltid ett härsides vises
sten. Under sista tiden, på Katarinagården, låg Melvilles Moby Dick på nattduksbordet. När man
kom på besök låg han ibland slumrande ovanpå sängen, och som ögonen slogs upp
var han åter snabbt närvarande, i ett samtal utan brådska, ett preindustriellt samtal, innan tv och
radio. Han liknade en matros som haft vakt i masten på spaning efter valar,
varefter makrillen till lunchen smakade bättre. Det var utsikten, språket, psykologin
som aktiverade hans tacksamhet, trots smärtorna i vänstersidan efter stroken,
att leva, att ta emot en ny dag. Nils Leijer, som var elev på folkhögskolan,
berättade om hur en måndagsmorgon morgonpurrade trögsinta elever med
chokladsmak i munnen och höstluft i håret tungt föll tillrätta i skolbänken,
och hur Sven Erik från katedern på tio minuter transformerat dem in i
Bellmans värld och fick dem att lyfta och se det mest vardagliga livet som
något åtråvärt och fullt av möjligheter. Han tillhörde dem som kunde tala
direkt till oss – och sökte mindre troféer i form av oeuvre eller litterära
framgångar, mer i form av vunna hjärtan och lysande ögon. Hans egen
upplevelse av Powys The Meaning of
Culture hade tänt en gnista som inte försvann; förtretligheter och
svårigheter var kanske det ”torra” klimat där den trivdes bäst.
Sven Erik Täckmark 1916-2007 |
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.