John Cowper Powyssällskapet

Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

Nyhetsblad Nr 11 – Översättandets våndor av Sven Erik Täckmark I nr 3/89 av tidskriften Metamorfos, redigerad av den legendariske Halvdan Renling, skrev Sven Erik Täckmark en liten betraktelse om konsten att översätta, som vi här låter trycka om i vårt nyhetsbrev, delvis som en påminnelse om den kommande utgåvan av Självbiografin: ÖVERSÄTTANDETS VÅNDOR Jag har bara i några enstaka fall översatt poesi. Däremot har jag översatt ett 30-tal böcker från engelska, tyska och danska (några i samarbete med goda vänner), omfattande fack- och skönlitteratur. Det sägs ibland med eftertryck att det viktigaste för en översättare är att i första hand behärska sitt eget språk. En sanning med modifikation! I själva verket måste man vara intimt förtrogen med det språk man ska översätta från. Och ändå: hur ofta kommer inte en översättare till korta i sina mödor med det främmande språkets rytmer, dess växlande personliga tonfall och stilsätt. Ta t.ex. engelskan med dess slösande ordrikedom, otaliga idiomatiska uttryck, ordspråk, ordlekar och vitsar, slang och vulgarismer, och dess för oss obekanta namn på föremål och fenomen. Och hur ofta – alltför ofta – lämnar inte ordböckerna en i sticket, t.o.m. de bästa som står att få! Och hur ofta ställs inte en översättare inför andra problem av ett eller annat slag. Det kan röra sig om nationella och lokala historiska, politiska, litterära anspelningar, folklore, myter, legender. Och tyvärr måste man ibland tampas med ord och uttryck som helt sonika undandrar sig alla försök till översättning. En av de svåraste, ja, ibland nästan oöversättliga böcker jag gett mig i kast med var att till svenska överföra den engelsk-walesiske romanförfattaren och filosofen John Cowper Powys Autobiography (1934). Jag erfor då och då en stor vanmakt inför dess ändlösa klassiska, filosofiska, historiska och poetiska anspelningar, inte minst ifråga om sådana som syftade på händelser och personer hos bl.a. Homeros, Dante, Shakespeare, Milton, Rabelais, Charles Dickens, Walter Scott, Henry James, Dostojevskij, Thomas Hardy. När jag 1975 översatte Powys stora genombrottsroman Wolf Solent från 1929 med sina många filosofiska och psykologiska djupdykningar tvingades jag i någon mån att sätta mig in i Platons, Schopenhauers, Nietzsches och Hegels tankevärldar – bland andra. Ack, vad jag plågade mina engelska vänner med frågor av alla de slag i samband med båda dessa böcker! Min gamle engelsklärare, Charleston, vid Stockholms högskola skrev en gång i marginalen till ett av mina översättningsprov: ”Håll er så nära originalet som möjligt men också tillräckligt långt ifrån det.” En paradox, om någon, men en paradox som ingen seriös översättare slipper ifrån. En sak är dock till slut viktig, mycket viktig vill jag påstå: ingen går någorlunda i land med en översättning, oavsett vilken, om inte han eller hon i viss mån känner sig kongenial med verkets upphovsman. Det är sant att man måste klä en bok i en hygglig svensk språkdräkt, men trots det är det författarens röst som skall höras, det är hans stil, hans atmosfär, hans särart som så långt det går måste återskapas i den återspegling som en översättning alltid utgör, hur exceptionellt skicklig den än kan tyckas vara.

Denna sida uppdaterad 3 april 2012.