John Cowper Powyssällskapet

Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

Nyhetsblad Nr 12 – Konsten att åldras Ett av Sven Erik Täckmarks sista stora Powys-projekt var att tillsammans med Gunnar Lundin - som han ju samarbetade med kring Ensamhetens filosofi – översätta The Art of Growing Old från 1944 . De hann tillsammans färdigställa det första kapitlet eller introduktionsessän. Vår tanke är att vi längre fram skall göra ett särtryck av denna översättning som ett specialnummer av Nyhetsbrevet. Texten återfinns redan nu på sällskapets hemsida (www.bjorner.com/powys.htm). Nedan följer ett smakprov. Det tillhör ungdomens företräden, under dess bräddfulla glansdagar, att så att säga sprida ut sig över hela landskapet. Men när äldre människor tillåter sig vissa oklädsamma utbrott av sprudlande vitalitet, vet vi hur pinsamt tröttsamma de kan bli. Vad vi kallar inbilskhet är hos ungdomar ursäktligt och stundom till och med tjusande, och nästan alltid en nyttig motvikt till livets oundvikliga förödmjukelser, men en inbilsk gamling utgör ett anstötligt skådespel. Inte bara intellektuell ödmjukhet, utan även vad jag måste kalla – ty det är en svårfångad egenskap – ”andlig” ödmjukhet är ett värdefullt organum för ett gott omdöme. En ung människa tvingas av livet självt att hävda sig bortom måttfulla och ordentligt smälta åsikter, ty den kritiska intelligensen förfinas genom praktik och man lär sig aldrig simma om man inte gör ett djärvt försök! Men om vi inte vid sextio lärt vilken härva av paradoxer och motsägelser livet är och hur fint gott och ont blandas i varje vår handling, och vilken kompromissande värdinna vår Sannings Dam är, så har vårt åldrande varit till föga nytta. Jag förmodar att den svåraste saken att lära och det som mest utmärker den så kallade ”mogna ålderdomen” är insikten, att fastän dristig handling är nödvändig om saker och ting överhuvud ska komma igång, styr vi bara mot gröngölingens katastrof om inte någon del av vår själ fungerar med kritisk distans, medan vi överlämnar oss åt tidvattnet, och håller ett vaksamt öga på båda horisonterna! Kunde man inte säga, att det sundaste råd en gammal livsnavigatör kan ge neofyten på det vida havet är, att vad som måste göras måste på ett eller annat sätt genomföras; barskt och grovt om inte annat, men hursomhelst måste det göras; och sedan bums över till något annat. Och detta tycks mig gälla inte bara farlig yttre handling, utan även vårt inre livs navigation. Vi måste, rätt och slätt, använda de gamla redskap vi vant oss vid och varken syfta på nymodighet eller perfektion. Kort sagt, när vi blir äldre måste vi försonas med att leva i gamla spår. För vad är, vid närmare begrundan, en klok amor fati, eller anpassning av vår personliga organism till Den Stora Nödvändighetens mognad och därefter till dess höstliga nedgång, om inte accepterandet av naturens spår? Himlens kroppar följer sina tilldelta banor; skulle vi då vilja vara lösryckta meteoriter? Men ordens öden styrs fortfarande av ungdomens påhitt och att fastna i gamla spår, eller gamla hjulspår som man säger, betyder för de flesta av oss att bli en fossil. Däremot har ordet plogfåra alltid en positiv betydelse. Men vad är en plogfåra om inte det spår vari vi inleder det lägliga odlandet av livets skörd?

Denna sida uppdaterad 3 april 2012.