|
|
|
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ►
Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
John Cowper
Powys - Möten och igenkännanden av Carl-Erik af
Geijerstam Del
1 2 I en tidig
självbiografisk skiss, som Powys gav ut 1916 i Amerika tillsammans med sin
bror Llewellyn, Confessions of Two Brothers,
understryker Powys denna öppenhet då han säger: "Det magiska i naturen
är alls inte dolt [...] det finns på ytan." I romanen Porius 1951,
vars handling utspelas i en mytisk forntid i Wales, låter Powys skalden Taliessin framsäga en lång dikt med just detta motiv om
det magiska och kraftfulla som är öppet för alla att ta emot med sina sinnen: The center of all things, yet all on the surface, The secret of Nature, yet Nature goes blabbing it With all her voices from earth, fire, air, water! (Det innersta
av allt men ändå på ytan, naturens hemlighet, men ändå
pladdrar hon om den med alla sina röster från jord, eld,
luft och vatten!) Dessa rader kommer mig att tänka på
Goethe och hans uttryck "offenbares Geheimnis", "open secret" som Emerson översatte det med. Powys var en
stor Goetheläsare och det tycks mig som om han här alluderar på paradoxen
"uppenbar hemlighet". Goethe vill ju där fästa uppmarksamhet vid
det ögonblick då man verkligen blir varse något i sin omgivning. Förvåning är
den känsla som följer av denna upptäckt och man blir medveten om att det är
en hemlighet som blir uppdagad. Samtidigt märker man att vad man har sett
legat helt öppet for allas ögon. Ekelund har
ett eget uttryck som motsvarar Goethes, "tydlighet". Det är nära
förbundet med öga, seende, syn och Ijus och kanske särskilt med den
barndomens synkraft han så ofta återkommer till. I de av hans aforismer som
har tydlighet som centrum möter man ibland orden kraft och styrka.
Skarpsynthet är det däremot inte fråga om utan snarare om det synsätt drömmen
kan skänka, och här kommer man Goethes uttryck nära i sådana formuleringar
som "hemlighetsfull vardaglighet" och "gåtlik nykterhet".
Tydlighet blir för Ekelund en magisk term både för inre klarhet och uppdagarkraft och för omvärldens egenskap att ligga öppen. Man kan säga
att Powys och Ekelund talar om samma sak men med helt olika röster. Powys' är
mer energisk och kanske ibland alltför mycket inställd på att övertyga. Men
det är en barnslig upptäckariver som gör att man inte tröttnar. Han läser
Homeros och blir överväldigad av närheten till alla vardagliga ting, till
våra lemmar och rörelser, att träda över en tröskel, att reda en säng:
"Vad Homeros' sätt att tänka befriar oss från är denna avskyvärda vana
att ta livets väsentligheter som självklara. En vana som gör oss blinda för
själva mysteriet att vara vid liv ." ("Homer's
Odyssey" i The
Pleasures of Literature 1938). För att bli
medveten om denna uppenbara hemlighet - att vara vid liv - får man inte
befinna sig i något uppskruvat tillstånd. Ekelunds uttryck "låghet"
tolkar detta och Powys har ett liknande begrepp "subhuman",
där "sub" naturligtvis inte har något
nedsättande hos sig utan endast vill ange världen bortom människan och hennes
ambitioner. I romanen A Glastonbury Romance 1933
blir en av huvudpersonerna, Sam Dekker, småningom
införd i denna värld, där man befrias från sin lust till ägande och till att
vara en auktoritet. Att bli fri från ambitioner är något Powys ofta berör och
när han i sin självbiografi talar om det narraktiga begäret hos oss att bli
omtalade och se våra namn, då är det som att höra ett tonfall från Ekelund. Ekelund kanske
dock har större respekt för våra ambitioner. Han betraktar dem som mäktiga
och listiga fiender som vi har svårt att besegra. De kommer ständigt tillbaka
i ny förklädnad och en av de mest lockande är att framträda som en
personlighet. Powys är liksom Ekelund medveten om det misstag som görs då man
värderar personligheten så högt, men han tycks känna mer förakt för den än
fruktan för att falla för dess lockelser. I ett sent verk, en tankebok med
den energiska titeln In spite of 1953, säger han om
detta: "Vad vi har att göra är att färdas med lätt bagage och inte släpa
med oss denna förbannade personlighet" (this damned personality). Powys'
människoskildring har naturligtvis spår av denna inställning. En av
huvudpersonerna i romanen Weymouth
Sands 1934, mystikern och vivisektionsmotståndaren Sylvanus Cobbold, vet
om sitt stora inflytande över andra, men han känner inget behov av att utöva
någon makt eller att vara en auktoritet. Hans enda traktan är att nå utom sig
själv (dehumanize himself).
Och för furstesonen Porius, huvudpersonen i den
tidigare nämnda romanen, är det en räddning att bli upptagen av stundens
sinnesförnimmelser, att bli delaktig av det liv tingen lever runt omkring
honom. Då slocknar hans maktbegär och han blir närvarande i rummet med den
verksamma stillheten hos ett djur eller en växt -"a life
devoid of personal
passions and aims." Hör man inte
här ett eko från Lao Tse, från Boken om
Tao? "Människan skall försvinna i Tao som fisken blir borta i
vattnet." I sin självbiografi återkommer Powys ofta till Tao, samtidigt
som han energiskt tar avstånd från en buddhistisk tillvaro bortom lust och
lidande. Ekelund har ett särskilt begrepp for Powys' sats "ett liv
blottat på personliga lidelser och ambitiösa mål". Han kallar det metron, med betydelsen mått och mitt.
Men för Ekelund betyder metron inte bara det lugn när lidelserna är kuvade.
Det är också ett produktivt tillstånd, en själens samling, då man är medveten
om stunden och inte önskar sig bort. Samtidigt vet Ekelund om den frestelse
det innebär att känna sig trygg under metrons vingar. Säkerhet är förrädisk
eftersom man inte kan besitta stunden som en ägodel.
Men varje dag innebär att man kan närma sig metron på nytt, om man godtar sig
själv som helhet, även sina tvivelaktiga egenskaper. Här närmar sig
Powys' och Ekelunds tankar åter varandra, när de betraktar sina fel som en
del av dem själva, när de inte vill överge e1ler förneka det mörka och sjuka
hos sig. Powys är mycket tydlig på denna punkt, i synnerhet i senare verk som
den tidigare nämnda tankeboken In spite of, när han talar om
våra mentala egendomligheter: "... genom att ta kål på vara manier,
dödar oss läkarna tum för tum. Vad man måste göra är att godta, inte försöka
operera bort abnorma drag hos oss.” Och med godta
menar Powys som Ekelund att leva med, att inte vända sig bort från. Bland
Powys' romaner är det särskilt A Glastonbury Romance som tar
upp detta problem att godta sig själv och därmed också att lämna ett lugnt
och säkert liv, skyddat för alla oväntade förvandlingar. Den tidigare nämnde
Sam Dekker genomgår en sådan själslig förvandling:
"... hans kropp och själ hade äntligen träffat varandra och själen kände
inte längre något förakt för sin kropp." Liksom Wolf
Solent blir också Sam Dekker steg för steg medveten
om den förbindelse som finns mellan det lustfyllda liv man kan leva i sina
sinnen och den grymhet som genomgår tillvaron. Man kan inte vända sig bort
eller sluta sig inne utan måste alltid använda den kraft som ens sinnen
förmår skapa. Varken Powys eller Ekelund är någon lotusätare, vilket man
ibland är frestad att kalla Emerson. Båda är beroende av den egna
erfarenheten, att själva pröva och att inte dra sig bort från det mörka i
livet. Båda har också fängslats av Nietzsches sats "Nur die ergangenen
Gedanken haben Wert", som man fritt kan översatta "Bara de tankar
som man har prövat att leva efter har något värde.” I det ovan nämnda verket
av Powys, The Meaning
of Culture, kan man hitta följande sats:
". ..hur vanligt är det inte att man går och
bär på filosofiska tankar som om det vore skramlande mynt i fickan." Och
Ekelund har en sats med samma syftning i sin Veri Similia II 1916: "Till att förstå
mycket måste man ha förirrat sig djupt in i törnesnåren... De varnande
exemplen hjälpa ej; man måste själf
vara nära att blifva ett sådant, innan man ser
klart." Nietzsches
nyss nämnda maxim går ju också att översåtta ordagrant: "Bara de tankar
du har mottagit på dina vandringar har något värde." Och i detta att
vara ensamvandrare förenas Powys och Ekelund ånyo.
Powys' djupt ingrodda vanor i detta sammanhang har redan omnämnts. För
Ekelund hängde vistelsen i fria luften genom hela hans liv djupt samman med
hans produktiva liv. Han steg tidigt upp och morgontimmarna tillbragte han
ofta under vandringar medförande penna och anteckningsbok och ofta en liten
bok som gick ner i fickan. Böckerna i hans bibliotek hade verkligen passerat
en läsares händer och många av dem hade ett grässtrå eller ett blad som
bokmärke. In silvis
cum libro (I skogen
med en bok) blev titeln på en av hans postuma böcker. Det latinska
uttrycket sub divo (under
bar himmel) blev ett begrepp för Ekelund. Men det betyder hos honom inte bara
att vara utanför sitt rum, att ha fri luft och vid sikt. Horatius använder
det i betydelsen att vara utan skydd och denna anknytning till hotande fara
blev viktig för Ekelund. Under bar himmel skyddas man inte längre av tak utan
är utsatt för hetta och köld, för regn och snö. Även detta blir en mötesplats
för Ekelund och Powys, att förena inre styrka med utsatthet och fara. De stora
likheter som finns mellan dessa två författare hindrar naturligtvis inte att
olikheterna mellan dem är uppenbara. Man påträffar dem speciellt i stilen.
Medan Ekelund strävar efter det sammanpressade uttrycket, svämmar Powys över
i sin förtjusning över språkets rikedom och möjligheter. Deras inställning
till publiken är också vitt skilda från varandra. Ekelunds var ju som bekant
mycket komplicerad. När han återvände till Sverige omkring 1920 efter mer än
tio aårs utlandsvistelse, hyste han nog förhoppningar
att nå en publik och att få litterärt inflytande. Hans läsekrets, som aldrig
varit stor, minskades dock alltmer och han kom att se kritiskt inte bara på
egna litterära ambitioner utan överhuvud på författarens ständiga uppspel
inför sina läsare. Vad Powys
beträffar hade han under halva sitt liv verkat som föredragshållare, den
längsta tiden i Förenta staterna. Han hade förmågan att trollbinda sin publik
med ämnen från hela världslitteraturen. Det finns många vittnesbörd om denna
hans talarförmåga, i synnerhet bland amerikanska författarvänner som Edgar
Lee Masters, Theodore Dreiser och Henry Miller.
Hans inställning till lyssnare och läsare var avgjort positiv och han hade
ett oemotståndligt behov av att lära ut och att oförbehållsamt ge människor
del av sin livserfarenhet. Var det under
sina är som föreläsare Powys blev van att på förtrolig fot umgås med de stora
döda, med författare och tänkare från alla tider? Han samtalar med dem,
sitter till bords med dem och följer dem under deras arbetsdag. För Ekelund
blir detta umgänge med världslitteraturens stora av samma intima art. Han
kunde t.o.m. vakna upp med svåra samvetsförebråelser för att han kvällen
förut hyst illvilliga tankar om Nietzsche. Det är inte
ovanligt att man får frågan vilket verk av Ekelund man sätter högst och på
den har jag aldrig kunnat ge något svar. Själv har ju också Ekelund antytt
att det är samma bok han alltid har under arbete, ett aldrig avslutat verk.
För Powys gäller något liknande. Visserligen är det har lättare att ange de
tre eller fyra verk man sitter högst av honom, men det är som om han alltid
skulle börja ett nytt kapitel i samma bok. Man kan öppna en sida nästan var
som helst och genast känna sig hemma. Allting möts med stundens friska ögon
på ett illusionslöst sätt och i den fasta övertygelsen att även i ålderdomen
varje dag kan visa sig vara en ny dag. Del
1 2 Denna essä trycktes ursprungligen i Transit nr 15
(1987). Här återgiven med benäget tillstånd av Jonas Ellerström och Bengt af Geijerstam |
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.