|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Lodmoor ett avsnitt ur Weymouth Sands översatt av Sven Erik Täckmark Hämta texten som pdf ► Detta
avsnitt är hämtat ur en av de långa romaner, Weymouth Sands, som Sven Erik
Täckmark 1977. Den viktiga huvudled som löpte ut från Weymouth
öster om Brunswicksterrassen och Stora stenhuset, en led som blygsamt hade
döpts till Preston Road – därför att
den lilla byn Preston var dess första anhalt
– började sin långa och ståtliga färd mot Winfrith och Wareham och
Corfe Castle och Poole genom att kanta en vidsträckt saltäng, som hette
Lodmoor. Alla som hade besökt Weymouth mindes Lodmoor som ett säreget och
fängslande fenomen. De kanske inte ägnade den någon uppmärksamhet just då;
för Preston Road begränsas på sin södra sida av en pittoresk grå havsdamm och
en strand med småsten. Senare skulle de dock minnas ängen med vad Thomas
Hardy skulle kalla en tyst överenskommelse och skulle då erinra sig hur klart
de över dess jämna yta med dess splilluktande kostigar, åt havet till och
bakom kuststationens låga tak, kunde se den väldiga väggen på den klippa som
kallas Vita nosen, och hur de, när de blickade inåt land ovanför de
gräsbevuxna böljande kullarna, kunde se bilden av Vita hästen i fjärran. Halvvägs mellan stadens sista hus – av vilka Stora stenhuset var ett – och den skarpa krök som vägen tog mot
norr, där kuststationen låg djupt inbäddad mellan klippstigen och
klippstranden, reste sig på Lodmoor, alldeles invid huvudleden, ett mycket
underligt litet ruckel. Ett ruckel var det, så sant och visst, ett eländigt
skydd mot havsstormarna, och ändå erbjöd det för ett öga, vant vid
västlandet, denna sällsamma känsla av det förgångna som en tullstuga brukar
ge, hur förfallen och öde den än är. Det sorgliga kyffet med dess vitrappade
väggar och svarttjärade tak, krönt av höga reklamskyltar med vindslitna annonser,
omgavs på Lodmoorsidan av en inhägnad som innehöll en liten grönsakstäppa och
en bred gräsrand som var tillfyllest för att hålla en ensam, brunvit ko vid
liv, en ko som även på vintern, när det inte stormade alltför mycket, fridfullt
betade där, obekymrad om både havsmåsarnas skrän och vildfåglarnas skrik från
saltängen. De som bodde i kyffet var vid denna tid två till
antalet: en kvinna omkring de trettio kallad Zigenar-May, och en förståndsklen,
föräldralös pojke vid namn Larry Zed som kvinnan tagit under sitt beskydd. Några morgnar efter Magnus’ besök på Maiden Castle,
långt innan solen gick upp, medan saltängen alltjämt låg insvept i en våt och
spöklik dimma., stod Larry i ett förfallet träskjul som gjorde tjänst som hölada.
Här kikade han genom en spricka i de väderbitna bräderna in i en större och
mera välbehållen lada, där Blotchy –
kon – stirrade på honom med alldeles
klarvaket pigga ögon. – Du är då
alltid vaken när jag kommer, Blotchy, mumlade Larry Zed. Lägger du aldrig
huvudet på halmen och sover ljuvligt och låter Ingentingflickan ta dig i famn
och dig sina pattar att suga på? Älskar inte Ingentingflickan dej precis som
hon älskar mej om natten? Nej, nej, Blotchy! Jag pratar inte om Zigenar-May.
Fast hon är ju snäll och gullig förstås, Blotchy, men det finns en annan. Det
finns ett härligt mjukt ställe mellan Ingentingflickans pattar, där jag får
ligga för henne, och det kanske du också fick, om du inte gjorde henne illa
med hornen. Kon visste mycket väl att Larry snart skulle ge
henne den vanliga famnen hö och kastade därför vårdslöst med huvudet ett par
gånger och med rumpan vänd mot sprickan i väggen började hon ge akt på
dörren. Röster kommer från sprickor kanske, tänkte hon. Hö kommer
från dörrar. Hennes föraning var väl grundad, för i samma
ögonblick sköt Larry upp den stora klinkan till ladan och gick in med det
väntade höet. Med hans inträde följde en fläkt av den våta gryningen in i
ladan tillsammans med en sällsam, nästan gåtfull doft från den vida
saltängens lera, som om de tysta döttrarna till Havets Gamle Man sovit på den
under natten. Naturen tillät inte Blotchy mer än en mycket flyktig och diffus
estetisk njutning från åsynen av den barhuvade gestalt som stod i dörröppningen.
Och ändå: med det kalla vita ljuset omkring sig, med den underliga
gryningsdoften som kom in med honom, med den unika kylan bland dimmorna som
antydde de hala rörelserna hos stora, kallblodiga ålar i den våta gyttjan,
med känslan av tusentals slumrande vintriga kärrblommor ät alla håll,
osynliga i dimman, fanns det något nästan mystiskt oåtkomligt över Larrys
gestalt. Larry hade förvisso själv livligt erfarit sinnenas lust vid inträdet
i ladan. Han drog in genom näsborrarna en ljuvlig doft av nedtrampat hö,
blandad med en kos söta andedräkt och en kos hälsobringande dynga, allt
flödande samman med utströmningar av en fränare lukt som kom från en liten
hög rovor, travade bakom några störar och täckta av en hässja. Några minuter senare kunde den magre pojkens gestalt
ha synts från huvudleden – men vid
denna arla timme var vägen tom – en
pojkkropp som böjde sig över det djupa dike som skilde Zigenar-Mays lilla
täppa från ängen. Han muttrade nu låga svordomar –mässade nästan fram den – och så kom det sig att de första toner
som nådde morgonbräckningen över Lodmoor bar en pojkes förbannelser. - Å, måtte det gå käpprätt åt helvete för Sippy! Å.
måtte han få dingla i ett hamprep för att han vill vräka min May från hennes
eget hem! Medan han sålunda förbannade den nye
stadshustjänstemannen, långt mera nitisk i tjänsten än någon tidigare,
började Larry dra upp en av ållinorna som han släppt ner i det torvsvarta
vattnet föregående kväll. En av dem hade fått napp, men det visade sig vara
en så ynklig liten ål att han kände sig frestad att slänga i den igen sen han
skakat vattnet av den. Men vid tanken på att Zigenar-May hade en kund på
Belvedere Crescent – den finaste
terrassen i stan – en
pensionatsvärdinna vid namn mrs Pengelly, som just då befann sig i havandeskapets
slutskede och därför åstundade ålkött och var beredd att betala dyrt för det,
tog nu unge Zed kniven från fickan, öppnade den med tumnageln och skar av
ålens huvud. Där han stod på knä i den svarta gyttjan bredvid diket, medan
ögonen i det blödande ålhuvudet tittade på den spastiska sarabande som dansades
av ålkroppen, fortsatte Zed att ta av från kroken den nästan drunknade lysmasken
som hade förrått dessa stelt blickande fiskögon; och i det han tvekade ett
ögonblick för att se om den fortfarande levde kastade han bort den, inte i
vattnet utan på leran bredvid sig. Här låg den orörlig efter ett svagt ryck,
och erfor – i sitt dunkla
maskmedvetande – en obeskrivlig lättnad
över att ha blivit befriad från järnkroken och, så vitt unge Zed kunde se, hämtande
blott tröst från det vita dis som svävade hit och dit över dikesrenen. Zed
stack in sina blodfläckade fingrar i en liten ormbunke och stod alltjämt på
knä med ansiktet vänt mot kuststationen och Vita nosen långt borta. Den
sprattlande ålkroppen oroade honom; och upptäckten att masken, som hade
fångat ålen, fortfarande var vid liv efter en natt på kroken oroade honom
också, men dessa var dock obetydliga känslor jämförda med ett visst ingrott
hat och en intensiv avsky mot det som han nu gav fria tyglar åt. Just det där köttäckta skelettet i Trigonia House,
som ”hängde ut” som han skulle ha kallat det ”hos mormor Monkton”, var i det
ögonblicket, där det låg med huvudet på ett par snövita huvudkuddar föremål
för två stridiga känslor. Ty medan pojken stod på knä vid diket såg Curly Wix
i Upwey oavvänt med sina mörka, hårbefransade ögon på gryningen som flöt in
genom stugfönstret, och med sina nakna armar bakom det blonda huvudet gav hon
sig hän åt en långt utdragen orgie av erotisk trånad, under vilken den sömnige
stadshustjänstemannen , som var inneboende hos mrs Monkton, förlänades en
skönhet som utmärkte förföraren av Helena av Troja.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.