|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Lodmoor ett avsnitt ur Weymouth Sands översatt av Sven Erik Täckmark Larry Zed däremot, där han stod på knä invid dessa
sprattlande ålringlar, med den våta havsdimman i sin röda kalufs, slungade en
sådan djup och förtätad förbannelse mot den sovande befattningshavaren att
den skulle ha räckt till för att göra slut på dennes karriär en gång för
alla, om önskningar kunde döda. Det måste medges att S. P. Ballards profil, så
fridfull med det vita lakanet under hakan i gaturummet i Trigonia House, ägde
en viss ungdomlig skönhet i sig själv, och andetagen kom så mjukt och stilla
medan de fint formade läpparna, modellerade, som man säger, ”likt Kupidos
båge”; för när den unge Ballard slöt ögonlocken försvann spårlöst något förrädiskt,
något lurigt och rävaktigt och hans ansikte erbjöd i stället en anblick av
rörande naivitet, som påminde om en av dessa oskuldsfulla florentinska änglar
som vi ser i bakgrunden till så många italienska tavlor. Allt eftersom
vågorna kom upp nedanför Brunswicksterrassen den morgonen under trycket av
tidvattnet, som steg och föll längs strandstenarna med knappast ett
skumstänk, trängde blott det svagaste av ljud från havet in i Sippy Ballards
sovrum. Men emot denne sovande yngling, genom dennes halvöppna fönster,
strömmade dessa två häftiga känslovibrationer, detta lidelsefulla hat från
den knäböjande pojken och denna självförglömmande kärlek från den blonda flickan
i hennes säng i Upwey. Larry steg upp och plockade upp den alltjämt
sprattlande ålen som han med viss svårighet körde ner i fickan. Efter att ha
slängt dess huvud i diket och lämnat ållinan kvar på renen satte han av med
snabba steg över Zigenar-Mays ensliga täppa med dess vissna kålblad, gick
runt husets baksida, korsade vägen och klev sen över strandvallen. Hur väl
kände han inte till det där specifika knastrandet och kringrykandet av
småsten under fötterna när han klättrade uppför strandvallen och gick ner på
andra sidan, och det tycktes alltid vara hans öde att uppleva denna
medvetenhet då hans själ var särskild oroad. i dag stannade han dock högst på
stenstranden och utstötte ett stön av förundran; för gryningsdimmorna från
saltängen hade spruckit upp i spöklika trupper och skvadroner där de,
svepande bort över havet, upplöstes till allt tunnare töcken, tills de
förflyktigades till intet. Och så kom det för Larry att han åsåg ett andligt
självmord, som om någon jesuvålnad, följd av alla sina lärljungar, hade
beslutat att förgås i vågorna. Men knappt hade dessa dimspöken fördunstat inför
hans åsyn förrän en djup, smal, scharlakansröd strimma – som om det hade
varit ett blodigt ärr på en askgrå panna – dök upp alldeles ovanför
horisonten, och samtidigt med denna blodstrimma som fick honom att tänka på
den avrättade ålen, visade sig den långa, sauriska nacken på Albans Head,
likt en antediluviansk havsorm, vid horisonten. Ja, till och med när han
iakttog den röda strimman, ändrade denna karaktär. Det var som en lång svans
av brunrostigt blod, allteftersom solen smalt bortom världen, och med den
slog en hel galax av små fjädermjuka moln ut i blom vilka hade svävat
osynliga omkring på det östra himlavalvet och fångat denna härlighet över
vattnet likt en mäktig kaskad av gigantiska rosenblad. Omöjligt att upptäcka i den flyende sekunden när
nästa förändring kom! Men pojken, liksom hypnotiserad att ta ett språng över
Tidens djupa klyfta, märkte plötsligt – utan att ta Naturen på bar gärning i
hennes trollkonster – att hela den östra himlen och hela havshorisonten hade
förlorat sin högröda färg och förvandlats till skimrande guld. Och vad var
denna förblindande ljuskula, formad likt ett manshuvud, som nu svepte upp
underifrån havsytan och gjorde det omöjligt för pojken att se åt öster längre
och som kom honom att kisa eller vända bort huvudet? Den svepte upp som om
den förföljde något, som om den ville svepa upp inför något och övergjuta det
med sin härlighet. Och Larry hade känslan av att det som den jublade över var
att det var just världsormen från andra sidan världen som den dräpt när den
dränkte universum i sitt blod. Som han kisade mot solen var det honom som om
den inte alls var en häpnadsväckande ljuskula utan tvärtom ett litet runt
hål, en skottglugg på ett skepp genom vilket han kunde se, om han inte tvangs
vända bort huvudet, rakt in i själva evighetens ugnshjärta! Han hade redan
stirrat på denna brinnande öppning – och så bländande blå hade den förefallit
honom – och som han stapplade nedför strandvallen mot Zigenar-Mays
tjärstrukna fiskebåt, vilken han själv hade dragit upp så sent som igår,
tycktes otaliga skenbilder skjuta ut från hans ögon av det där blåvita hålet
mot himlen, och dessa eldslågor studsade omkring som väldiga sandflugor över
småstenarna och stannade först på den lilla båtens reling. I det han tryckte
handflatorna mot de två trästycken som tjänade som årtullar lutade han sig
framåt och stirrade mot småstenarna på andra sidan. Där han så stod
förbleknade de gråvita solcirklarna och han märkte till sin glädje att inget
regn hade fallit under natten och att den lilla båtens botten var lika torr
som då han lämnade den. Idag behöver hon ingen presenning, sa han för sig
själv. Idag blir det fint väder. Det är nog bäst att gå hem nu och säj’na att
hon hade fel och jag hade rätt, för hon var ju så säker på att det skulle
regna före gryningen. Nu ät hon öst och torr som en livbåt, så nu behöver jag
inte oroa mej för’na idag. Genom att på så sätt i ett enda svep vederlägga det
feminina misstaget, både när det gällde kvinnan och båten, kastade han ännu
en gång en hastig blick på den stora ljuskroppen i vars strålar han och hela
stranden nu badade, och efter att ha vänt ryggen både åt solen och havet
travade han över vägen och gick in i rucklet igen genom dess ytterdörr som
stod på vid gavel för att hälsa morgonen. Stugan hade bara två rum däruppe
och två därnere, ett av dem vardagsrummet som var mindre till proportionerna
än Blotchys lada. - Jaså, fiskarn är här! utropade Zigenar-May. Och
Larry visste att när May sa ”fiskarn”, vilket för båda hade en diffus och
gåtfull innebörd, var hon i en exalterad sinnesstämning. Tvätta händerna
under gårdskran är du snäll, för diskhon är full. Och dråsa inte därute och
prata med Blotchy. - Jag har väl inte pratat med Blotchy heller svarade
pojken med förebrående röst medan han gick ut. Hur ska jag kunna raska på när
Rowena gnor omkring så där? Hon stinker ju av ålblod. -. Rowena, Rowena! skrek zigenerskan och åstadkom
just det klirr med mjölspannen som alltid lockade katten till henne. Det var
en helig katt, detta stora släthåriga sällskapsdjur, för May hade fått den då
den var en pytteliten kattunge av Scarletta, den berömda zigenarprinsessan. Knappt hade de två innevånarna i rucklet satt sig
ner vid frukostbordet, som också var deras köksbord och som stod intill det
skinande köksskåpet, förrän den rödhårige Larrys spejande ögon la märke till
att Mays spåkort – både de vanliga och de egyptiska – alla låg omsorgsfullt
ordnade på en hög kista av trä, dessa kort som alltid kom till användning vid
det djärva fladdrandet av Isis’ slöja. Sen hon flyttat in i kåken – taklöst
och fönsterlöst år ut och år in och ett byte för väder och vind – hade
Zigenar-May lämnat sitt nomadliv bakom sig. Men det var inte bara för att ta hand om den
föräldralöse Larry som hon lappat ihop den skröpliga stugan och inrett den med
skatterna från sin husvagn. Ty även om hennes omsorg om Larry bottnade i en
djup och from impuls, så var det i alla fall hennes förälskelse i Sylvanus
Cobbold – denne man vars utläggningar på stranden hon så lidelsefullt lyssnat
till – som fått henne att bryta med stammen. Elaka tungor påstod visserligen
anklagande att hon i sin passion för Sylvanus Cobbold till och med hade bott
hos honom någon tid i hans hus på Portland och skänkt honom betydligt mera än
sin instinkt för nomadlivet. Detta var innan hon räddade unge Zed från
arbetshuset – så skvallrades det – när Sylvanus’ åtrå började svalna. Sen
dess hade hennes viktigaste uppgift varit att hålla Larry Zed utom räckhåll
för dr Brush som i honom funnit ett fascinerande objekt och faktiskt lurat
iväg honom till Helvetets museum under en veckas tid, men varken lås eller
bom kunde hindra pojken från att återvända till Lodmoor, och till slut –
efter undertecknande av diverse officiella papper – blev den före detta zigenerskan
hans legitime skyddsförvant. Kvinnans zigenarblod framträdde tydligt i detta
ögonblick i de bjärta färgerna och de blanka kärlen i köket som också tjänade
som vardagsrum. Och där de satt mittemot varann och drack te och åt
sirapssmörgåsar kunde de mycket väl ha suttit i en husvagn. Två snorkigt
blickande porslinshundar, som såg ut som om de hade stulits från
infartsgrinden till earlen av Ilchester och vilkas förakt för människosläktet
ingen mindre än en earl eller i varje fall en baron kunde dämpa stod vid
vardera änden av köksskåpets nedersta låda, just ovanför spisen, och om två
svarta näsor kunde ha satts högre i vädret, så blev detta fallet när de
åhörde det samtal som utspann sig mellan dessa samhällets två utstötta.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.