|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Lodmoor ett avsnitt ur Weymouth Sands översatt av Sven Erik Täckmark Det återstod bara två kort nu i Mays hand och det
var med en omedvetet rituell åtbörd, troligen stammande från en tid då
Agamemnons kropp alltjämt ohämnad i sin gyllene sarkofag i Mycenae, som hon
nu spärrade upp ögonen och betraktade den gamla sjömanskistan, beströdd med
olycksbådande hieroglyfer, och de gamla, icke-avslöjande baksidorna av de två
kort som hon höll på armslängds avstånd. Tystnaden i det lilla rummet blev nu
så intensiv att Larry upphörde att dingla med benen. Han började känna att
själva dammkornen i det tjocka, gyllene ljuset som strömmade ner över Marrets
mörka axlar och föll på dessa ockulta symboler, var, medan de fladdrade där,
ett vanvördigt avbrott i det ögonblickets återhållna andedräkt! Rowena,
fostrad i en husvagn, överblickade från sin plats framför spisen sin unga
mattes utsträckta armar och spådomsåtbörder med den undergivna och underfundiga
minen hos en månghundraårig konspiratör i dessa ting; och hade det inte varit
för att Blotchy, tjudrad vid en fläck sorgligt nedtrampat gräs på baksidan av
koladan, ansett att tystnaden i rucklet varit lämplig för hennes egna syften,
så skulle utgången ha varit given. Men Blotchys klagande vädjan om att flytta
till ett annat ställe bröt totalt förtrollningen. och inte nog med det. För
att dessa tre eller fyra personer, om man räknar med Rowena, sålunda väckta
ur sin förtrollning, betedde sig som om kon hade blivit besatt. Zigenerskan May
slängde ner ett av korten med en vårdslös åtbörd, som om Blotchys protest
hade tagit musten ur hela transaktionen. – Himmel! utbrast hon. Mannen med de tre käpparna! Larry hoppade ner från bordet och slog armen om
hennes midja. Därvid märkte han att Marret, som hade suttit rakt upp i
Scarlettas fåtölj, böjde sig fram över bordet och kom ett par av de gåtfulla
egyptiska korten att fladdra ner på golvet. Denna händelse jämte pojkens
beröring tycktes öka zigenerskans irritation. Hon slängde det sista kortet så
ilsket att också det föll till golvet i stället för att falla på kistan. Det
föll alldeles intill Marrets fötter och denna böjde sig genast ner och letade
tafatt efter det. Men antingen nu kasperflickan var för närsynt att hitta det
eller solskensstrimman låg så till att den bländade och förvirrade henne, så
dröjde det märkbart länge innan hon åter lyfte upp huvudet och la ett kort på
bordet. Om Larry Zed hade tvingats svära på vad som exakt
hände därefter skulle han ha funnit det utomordentligt svårt. Hans första
intryck var att båda kvinnorna, i samma ögonblick de förstod vad det var för kort, kom alla korten
att häftigt skingras, så att just det ifrågavarande kortet och några till
gled ner under bordet. Hans andra intryck var dock att det var Marret som
kraftfullt trädde emellan för att hindra Zigenar-May - i samma ögonblick som hon såg vad det var för kort - från att blanda ihop dem på golvet. I varje fall
blev den omedelbara följden den att May, medan hennes mörka ögon strövade
omkring i rummet som om väggarna varit vindsvepta buskar på Tinkletons hed,
häftigt började anklaga Marret för att förstöra alltsammans och försöka lura
Ödet. - Du såg vad det var! Du såg vad det var! skrek hon
och Larry som kände henne så väl, förstod av en viss muskelryckning i hennes
axlar – som skälvningen hos en katt innan den
störtar upp – att hon var utom sig av
vrede. Det var dock typiskt för denna kvinna, vars känslor inte kom till
uttryck på det sätt man väntade sig, att hon plötsligt började anklaga Sylvanus
själv - Vad menar S.C.? utropade hon – hon hade för vana att använda mannens
initialer när hon talade om honom - med att reta polisen? Prata inte mer on honom! En jubelidiot,
det är vad han är. En veritabel jubelidiot. Larry kunde inte låta bli att beundra Marret för
hennes lugn under den andras utbrott. Hon drog sig undan till den ena änden
av den underligt konstruerade stolen, och hennes ljusa ögon tycktes nästan
lika mörka som zigenerskans som kontrast till hennes vita kinder, men när hon
väl hade tagit betäckning korsade hon armarna med sina svarta åtsittande
ärmar, tryckte dem mot brösten, höll huvudet högt och började trotsigt: - Jag kunde väl inte se vad det för kort! Hur kan du
vara så dum? Jag kan inte skilja det ena idiotiska kortet från det andra. Det
här är ju inte naturliga kort: det är Satans egna kort. Jag tjuvtittade inte,
men jag såg en galge på ett av dom, för du tappade ju dom på golvet. Och det
finns väl andra galgar i världen än på just dom där larviga bilderna. Larry såg hur det ryckte till olycksbådande i
zigenerskans högra armbåge. - Låt bli det där. May, raring, flämtade han. I samma ögonblick drog den stora honkatten till sig
deras uppmärksamhet genom några rörelser. . - Titta! skrek Larry. Titta på katten! I sanning! Inspirerad av någon ockult motsättning
hade Rowena vid detta kritiska tillfälle faktiskt hoppat upp i kasperflickans
knä, där hon burrade ihop sig i sin mest lugna och outsägliga attityd och
spann stillsamt. Larry Zed åsåg denna scen med stum förvåning där han stod
bakom May. Den bleka flickan böjde sig nu överkatten och smekte den, och det
gick upp för pojken hur oberäkneliga både kvinnor och katter kan vara i sina
dubiösa rörelser mot åtrådda syften. - Det var … Den
hängde mannen … som … var det … sista kortet, sa hon andfått, nu med låg,
högtidlig röst som om blotta antydan om denna oerhörda symbol var en
skändlighet. Och du vet att det var så. Hörde du inte vad hon sa, Larry, att
det finns andra galgar i världen än på mina kort? Hon pratade om den där
gamla Punch och att han hängdes för Judys skull. Hängdes för Judys skull! - när det hela tiden var Den hängde mannen på mina
kort som föll … Det var ingen docka i en dockteater som föll ner … Det var Den … hängde … mannen! Larry skämdes över Zigenar-May. Oaktat han själv var
klen i vettet kände han att allt det här ståhejet för ett kort var dumt och
barnsligt. Han blev lättad när zigenerskan plötsligt gick över till andra
sidan av rummet och började dra upp veven till en musiklåda, medan hon fortfarande
muttrade om S.C. Rowena förblev under tiden katten i Marrets knä i den döda
Scarlettas stol, totalt oberörd av de spröda, svaga, älvliknande toner som
hennes matte just nu vevade fram. Larry märkte hur tyst Marret själv var, där
hon mekaniskt smekte katten med den ena handen, medan den andra låg viljelös
som om den vore utan liv. Musiklådan fortsatte med sitt mekaniska klingklang.
Så svarta ögonhår hon har, tänkte han. Låtsas on att
hon sover? Marrets ögonhår liknade verkligen, där de föll ner
på hennes spöklikt vita kinder, dessa ”jordförglömmande ögonlock” som för
alltid är slutna, men detta påtagliga fenomen var en fullständig illusion.
Hennes ögon var öppna hela tiden. Hon såg ner på Rowena och tänkte intensivt. - Ska du inte säga nåt? utbrast zigenerskan och
stängde av musiken. Men eftersom Marret fortfarande var tyst slet hon
otåligt nålarna ur håret. Zed var så van vid dessa spasmodiska utbrott av vad
som näppeligen kunde kallas fåfänga att han bara suckade när han såg henne
stå framför deras enda lilla spegel och långsamt lösa upp sina mörka flätor
och sen lika långsamt samla ihop dem och sätta i nålarna igen. - Jerry Cobbold och hela världen är emot honom, var
de ord som till slut föll på Marrets läppar. - Det är den där kvinnan, sa zigenerskan lågt. Och
plötsligt, till Larrys förvåning, anslog hon yrkestonen igen. - Jag har rådfrågat de egyptiska korten om henne,
raring, fortsatte hon. Varken du eller jag eller nån annan flicka som älskar
honom behöver oroa sig för det där fruntimret. Om nån nånsin blitt sannspådd
av korten, så är det Lucinda Poxwell. Hur hon fick Jerry att gifta sig med
henne är då alldeles obegripligt. Märk zigenerskans ord, raring, för en dag
för en dag gifter han sig med lilla Tossty, som han är så betuttad i. - Ja, just Tossty, svarade Marret medan Larry sjönk
tillbaka mot bordet och gäspade tacksamt. Min far säjer att teaterfolk säjer
att det är Tossty han gillar, fast när jag sett han har han alltid svärmat
för Tissty. - Jag tror att en karl som Jerry och hans bror inte
bryr sig om ifall det är Tissty eller Tossty, så länge dom har nån flicka att
fördriva tiden med, sa Zigenar-May och fäste en skadeglad blick på det vita
ansiktet under sig. Dom vill ha en flicka. Och så var det med det. - Min far säjer att Tossty tvingade sej på Jerry i
vilket fall som helst. Dom där teaterfolken som far umgås med säjer att hon
inte låter Jerry sova ensam. Far säjer att om han var Jerry skulle han rulla
ner henne på golvet. Far säjer att Jerry inte tålde balettflickor förrän
Tissty började slå sig ut för han. Driven av en av sina oberäkneliga impulser öppnade
May en av byrålådorna och tog ut ett scharlakansrött sammetsband som hon knöt
om huvudet utan att fästa sig vid de snorkiga hundarna ovanför henne. Det
lyste segervisst i hennes mörka ögon när hon nu riktade dem mot Marret. - Jag och S.C., sa hon, talar aldrig om för nån vad
vi tänker göra när världen är mot oss och polisen sätter oss bakom lås och
bom. Ner, vi talar aldrig om sånt, men om han togs av polisen skulle jag veta
det och inte bara av korten. Och om jag togs av polisen skulle han veta det.
Han får förlusta sig med så många strandflickor han gitter, men om han togs
skulle han skicka efter sin Zigenar-May, och om dom tog mej skulle jag skicka
efter han – ja, hellre än att jag
skickade efter Larry. - Mr. Cobbold säjer att nåt nytt har kommit in i
världen, anmärkte Marret, långsamt och högtidligt, som om hon upprepade en
läxa, och han säjer att detta nåt är den Helige Anden. Zigenerskans ansikte hade aldrig sett mera stolt och
hånfullt ut. - Det är sånt han säjer till kreti och pleti, utbrast
hon högmodigt, när han predikar på stranden och det är sånt han säjer till
dom små strandtöserna som springer bena av sig efter han. Med det ska jag
säja, att inte skulle jag säja för en levandesjäl – inte ens för Larry här – vad hans verkliga hemligheter är. Det
finns ingen Helig Ande i dom, raring. Men han och jag tycker det är bäst att
säja sånt som små flickor bäst förstår. - Det är väl inte anständigt och rätt, sa Marret med
en skälvning i rösten, att leka med dom där djävulskorten om han. Dom kan ju
berätta om hängningar och begravningar för dom som inte talar om och vandrar
med Gud – - Jag vet nog vad du tänker på, Blek-Fia, avbröt
henne zigenerskan bittert och lågt och böjde sig över gestalten i stolen. Du
tror att Den hängde mannen var det
sista kortet. Du tror – här sänkte hon
rösten till en låg viskning – att der
om han som det dära kortet handlade. Men det var det inte. Det var menat för
andra. Marret tystnade, slöt ögonlocken på nytt och
fortsatte envist att smeka katten, medan hennes vänstra hand – kanske ett bättre uttryck för hela
episoden än något annat – låg slö,
passiv, hjälplös, död på knät. - Varför säjer du inget, min vän? frågade zigenerskan
med det underliga, gnälliga tonfall som lät så onaturligt i Larrys öron. Marrets passiva hand rörde sig plötsligt och till
ackompanjemanget av ett ömkligt muande från Blotchy, nu alltstarkare, såg
kasperflickan rivalen rakt i ansiktet och yttrade med låg och färglöst röst
ord som föll från henne som om hon, denna gång, hade att göra med viktiga
kort. - Han säjer han vill träffa dej igen. Han sa jag
skulle säja det till dej. Han sa: säj att jag vill prata med henne innan jag
kommer i fängelse. Han menade – hon
harklade sig och efter att ha lyft upp katten satte hon ner den försiktigt
igen på golvet – att polisen skulle ta
han om han envisades med att tala på Esplanaden. Inom loppet av en sekund blev Zigenar-May alldeles
kavlugn. - Han … skickade … dej, viskade hon hest, för att du skulle be mej komma? Jag skulle
inte komma till han, därför att du
bad mej göra det. – å, nej, inte ens
om han skulle – hennes röst skälvde i
ett stumt mässande – hängas … precis
som den där mannen på det egyptiska kortet. Något i hennes mattes tonfall fick Rowena att i
detta ögonblick närma sig den upprörda kvinnan och stryka sin vara släta
kropp mot hennes ben, men till och med när zigenerskan böjde sig ner i ett
halvt medvetet svar på denna vädjan lyfte katten på huvudet och vände sig mot
rucklets dörr. Jo, någon hade stannat upp utanför! En bilmotor kunde höras i
tystnaden. Sen upphörde ljudet, och då May och pojken såg på varandra
knackade det häftigt på dörren … Ursprungligen publicerad i
Jakobs Stege nr 2 1977.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.