|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Lodmoor ett avsnitt ur Weymouth Sands översatt av Sven Erik Täckmark – Kommer hon för att be dej tillbaks till han?
frågade Larry med munnen full av bröd och sirap. Zigenerskan skakade på huvudet nästan lika föraktfullt
som de aristokratiska hundarna ovanför henne. – Vad kan väl en som hon veta vad som finns mellan
han och mej? Hur kan du fråga nåt så fånigt? Jag och mr Cobbold förstår
varandra lika bra som om vi vore kung och spader dam. Den där flickan Marret,
kasperflickan du vet, sa nåt till oss en gång när vi var på Esplanaden förra
augusti. Jag såg nog att du bra gärna ville hångla med henne, men jag fick
bort dej från jäntan. Kommer du ihåg den där sommarnatten, lilla
fiskargubben? – O, ja! svarade ynglingen. Hennes hår var krulligt
och tofsigt och ansiktet var alldeles kritvitt, så hon såg ut som ett spöke.
Jodå. Och Marret hette hon. Jag har sett’na många gånger när den där Cobbold
Stått på stranden och gormat och hon har stått och fluktat på han med sitt vita
ansikte. Varför tänker han skicka hit’na? Kvinnan höll andan och utbrast i en mycket kuriös
förklaring – sällsamma stavelser som kanske hade sitt ursprung i ett fjärran
arabiskt kamelhårstält: – Izadek Larry! Det har han inte alls gjort! När han
och jag har lust och säja nåt till varann så går vi och träffar varann. Inte
skickar vi några småjäntor från stranden. Vad glor du på mej för, Larry Zed? – Jag glodde inte May. Jag bara titta. Å, vad dina
ögon lyser! Så Marret har inget med sej från han? Inget … inget … inget!
Kommer kanske hit för och köpa en ål, en sån där jag har för mrs Pengelly?
Eller för att kasta smörgås med lilla stackars Lal? Eller för att du ska
spå’na med dom där egyptiska korten? Zigenerskan spärrade upp sina mörka ögon när han sa
de två sista orden. På senaste tiden hade hon ofta gripits av en hemlig
misstanke att Larry Zed faktiskt var ”lika intelligent som Sylvanus” och bara
spelade enfaldig när tjockskallar som dr Brush och Sippy tog hans intelligens
för galenskap. Detta underliga exotiska uttryck bröt ånyo fram på hennes
läppar: – Izadek! utbrast hon och stödde hakan mot
handflatorna och armbågarna mot bordet. Izadek! Du är väl inte av
zigenarblod, Larry, som inte dina föräldrar kände till? Hur kunde du veta att
hon är på väg hit för att bli spådd? – Så hon är snart här och inget bud från han? Men om
hon bara kommer hit för att bli spådd, hur kan det då komma sej, May, att
dina ögon lyser så och att du andas så häftigt? Zigenerskan såg på honom med stigande förvåning.
Många kvinnor, på så sätt överrumplade av en svagsint pojke, skulle ha blivit
rasande, men långt inne i sitt hjärta hyste hon en djup respekt, ja, nästan
något av en bävan för sin unge protegé; och att Larry i en enda djupdykning
skulle ha trängt in i hennes ocean av kvinnligt psyke och anat – för hon
antog att han anat det – att det var hon själv som, under förevändning av
spåkonster, hade lockat Marret att träffa henne – ja, allt detta förorsakade
henne det slags ljuva oro som hon brukade känna när hon lyssnade på prinsessan
Scarlettas spådomar. – Sköt du ditt, fiskargubbe! Trots detta tycktes något ha rivit ner de få
barriärer som fanns mellan dessa två sällsamma varelser, ty medan var och en
sysslade med sina husliga bestyr innan den spännande gästen skulle komma gav May
Larry oavbrutet de mest ängsliga frågor, t.ex.: Hur många gånger hade han
sett Marret och tyckte han att hon var söt och var Sylvanus som vanligt i
hennes sällskap och hade hon en trevlig röst? Ingen som hade hört dessa
brottstycken till samtal, under det att var och en skötte sitt, skulle ha
trott att pojken var halvfnoskig eller att kvinnan var så mycket äldre än
han. En gång när hon skalade potatis fann Larry att hon var alldeles borta i
sina tankar och när hon vaknade upp ur sin trans besvor hon honom att svära
vid Jesu dyrbara hjärta att han aldrig talat med Marret i enrum. Klockan var nästan elva när Kasperflickan
uppenbarade sig i dörröppningen, och då ryckte de till, trots att de hade
väntat på henne under hela morgonen. – Kom in! Kom in! ropade May nervöst ivrigt. Var är
Larry? Jaså där. Ja, du känner väl Larry, min vän? Larry känner i alla fall
dej. Han har sagt att du är så söt, och det kan jag hålla med om. Är hon inte
fin i den svarta sommarklänningen, Larry? Hur gammal är du, om en zigenerska
får fråga? Och nu vill du höra vad dom mystiska korten ska berätta för en så
söt liten flicka? Larrys ansiktsutryck när han hörde – nästan för
första gången – denna smiliga, professionella ton i zigenskans röst var av en
mycket komplicerad karaktär. Han synade Marret från topp till tå, alldeles
trollbunden, men hans gröna ögon kastade ängsliga sidoblickar mot May, som om
han vore osäker på vad dessa insmickrande ord egentligen gick ut på. Men
ehuru detta upprepande av ”min vän” föreföll att oroa pojken tog flickan det
som den naturligaste sak i världen. Hon lät sig föras in i det
husvagnsliknande vardagsrummet och såg inte alls förlägen ut över att sjunka
ner i den enda anständiga stolen, där hon satt under de snorkiga näsorna på
skänken, medan kistan, på vilken de två kortlekarna låg, hade skjutits intill
henne. – Polisen bråkar med Mr Cobbold igen, var det första
hon lyckades säga inför Mays stormande välkomsthälsning. Dom är efter han,
för han håller möten på Esplanaden. Kom in, Larry! Gå inte! Kortens andar kan inte se in
i framtiden om det bara är kvinnfolk med. Sätt dej och gör bekvämt för dej, i
Scarlettas stol raring, mens jag blandar och ger. Det var Scarletta som
alltid sa: För att få korten att tala sanning måste en karl vara med. Sätt
dej, Larry! Sätt dej på bordet om inre annat. Och mens jag blandar nu,
raring, så blundar jag, och mens jag ger så kommer den närmare som vi tänker
på. Glo inte på den söta flickan, Larry, när jag blandar. Hon har kommit
långt ifrån för att komma till zigenskans tält; och detta är hjärtat i hennes
kropp som bringar henne budskapet från dom som vet. Larry gjorde som han var tillsagd och satte sig på
kanten av det nyskurade bordet och dinglade med benen. Marret, som såg mycket
blek ut, såg oavbrutet på rivalens ansikte. Zigenerskan slöt ögonen och
började, stående över kistan, blanda korten. Det var mycket tyst i stugan
medan detta pågick. Med samma håglösa uttryck som förut, som om hennes tankar
vore långt från hela förehavandet, tänkte hon: Det för att hon är så omständlig,
som han blev så trött på henne. Larry, som alltjämt satt på det nyskurade furubordet
med dinglande ben och höll hårt om bordskanten med båda händerna, iakttog
rivalerna med intensivt intresse och grunnade på skillnaden mellan dem; ty
från dessa två kvinnokroppar, som sålunda böjde sig mot varann, emanerade en
ordlös fiendskap, nedanför och bortom deras fridsamma fasad och tysta
förväntan. Och den rödhårige pojkens ande kastade sig in i den frånvarande
Sylvanus Cobbolds medvetande och undrade, vilken predikanten skulle se på om
han vore här. Det där kuperandet av de egyptiska korten – för zigenerskan
hade nu kommit till den viktigaste av de två kortlekarna – tycktes honom som
ett av dessa osjälade ackompanjemang som så ofta utgjort bakgrunden till hans
egna känslokonflikter. Ja, det var som vibrerandet av den pilgren som hängde
över hans ålvatten. Det var som lyftandet och fallandet av båtens presenning
på stranden när vinden blåste in under den. I sin ystra fantasi undrade han
om Sylvanus gråa huvud verkligen vilat vid dessa kvinnors bröst; den äldres
nästan lika flickaktigt fasta som den yngres medan de andades häftigt. Han
var inte riktigt säker på att han ville krypa intill någon av de två när
mörkret slöt sig om Lodmoorrucklet, men ändå såg han på Marrets ansikte och
undrade. Min Ingentigflicka är bäst för mej, suckade han. Det dröjde inte länge förrän de egyptiska korten låg
utbredda på kistan, upp- och nervända bilder av den fantastiska domedagen.
Och solljuset som strömmade genom den lilla fönsterrutan föll på
kopparkastrullen och på de prunkande trasmattorna och på de högdragna
hundarna – som tycktes fnysa åt hela proceduren som om de sa till varann: Det
är nog skälmarnas skälmar! – och på det skinande svarta i zigenerskans
rufsiga hår när korten skälvde i hennes händer. Marret, med kinder bleka som
lärft och de ljusa grå ögonen stirrande framför sig, inte på korten, utan på
den andra kvinnans ansikte, satt med ryggen vänd mot fönstret. Hon tror på det! tänkte Larry medlidsamt undrande,
för likt så många andra till hälften invigda i ett ryktbart mysterium hade
hans inställning till spåkonsten länge varit skeptiskt indifferent.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.