John Cowper Powyssällskapet

Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

Newsletter no. 13 Konsten att åldras: Inledning – del 2 av John Cowper Powys del 1 2 3 4 5 Jag är till och med frestad att säga att det står i zigenerskans kort – eller för att gå längre, ”i stjärnorna” – att vissa enkla naturer äger en djup och listig instinkt som leder dem att avvärja och till det yttersta motstå de förförelsekonster som skulle förleda dem – likt vildblomster i ett drivhus – till en alltför hastig mognad. En smidig och lättrörlig smak för livets dramatik, vare sig vi själva spelar dumbommens roll eller ej på den beskäftiga scenen, är ett vitalt stöd för den instinkt jag syftar på. En annan hjälp – och jag vet att jag har rätt, av det bästa av alla skäl – är ett oskattbart element av dummerjönsens enkelhet som finns i oss och får oss att gå långsamt fram. Dyrbar – ja! trefaldigt dyrbar – är denna dumbomsåder i vår konstitution. Det är en åder av något mycket solitt organiskt – vågar jag kalla det träaktighet? – som förtätar den enkla barnslighetens opaka motstånd. Jag har en känsla av att den yngsta generationen idag – våra barnbarn – visar omisskännliga tecken på denna visdom, visdomen att vägra växa upp alltför fort! Vad gäller den individuella karaktären är jag böjd att tro, att ett visst paradoxalt inympande av vårdslös ödmjukhet på obstinat egoism erbjuder den bästa psykiska atmosfären för denna önskvärda fördröjningsprocess, speciellt om den kombineras med ett livligt sinnligt gensvar på de enklare nöjena. Men jag måste erkänna att det verkar som om den yngsta generationen – ungdomar av båda könen som kunde vara barnbarn till en sjuttioåring – visar en klar tendens, helt bortsett från de naturliga individuella karaktärsolikheterna, just till det jag förespråkar, alltså en medveten fördröjning av den intellektuella utvecklingen. Den yngsta av den trio generationer vi lever i förefaller instinktivt ha reagerat mot den briljanta, kvicka, desillusionerade sofistikeringen hos den föregående, vilken själv var en reaktion på min generations dynamiska djävulskap och passionerade idealism! Vad jag vill komma till är, att den svåra konsten att på ett lyckligt sätt tillvarata den oundvikliga nödvändigheten att bli gammal, den kompliceras inte bara av vad Cicero anspelar på – naturens nyck att placera gamla hjärtan i unga kroppar och unga hjärtan i gamla kroppar – utan av själva tidsandan, som hos den ena generationen skapar modet att frenetiskt odla en desillusion, och i nästa en medveten uppochnedvändning som liknar enkel barnslighet. Alla lär hålla med om att sann bildning aldrig kommer till ett slut. De flesta av oss är även överens om att åtminstone ett syfte med utbildning är förfinandet och fördjupandet och berikandet av våra möjligheter att njuta av livet. Några skulle förmodligen påstå att förberedelsen för ett annat liv är ännu viktigare; sedan återstår en tredje grupp som hävdar att välfärd, bekvämlighet och en gynnsam framtid för samhället betyder långt mer som ideal för en sund utbildning än varje tänkbar odling av upplyst egoism. Men hur mindervärda och utslitna sådana rent individualistiska bildningskoncept än må vara, återstår faktum att det i hela vida världen inte finns en enda människa, man, kvinna eller barn, som inte ständigt blir personligt undervisad i den skiftande och komplicerade konsten att njuta av livet. Vad jag med denna cirkelrörelse närmar mig, är en antydan att vad vi kallar framsteg i fråga om smak, åsikter, receptivitet, idéer, på intet sätt täcker hela området för utbildning. En rörelse bakåt är också önskvärd, och inte ens detta är tillräckligt; för som ett ideal, även om det är onåbart, kvarstår det gudaliknande tillståndet att stå absolut stilla. Uppfattningen om en ”andra barndom” som en nedslående följeslagare till extremt hög ålder grundar sig otvivelaktigt på en olycklig sanning. Men låt mig framkasta att det finns en annan och mindre beklagansvärd ”andra barndom” eller, om ni så vill, ”infantilt komplex”, något Paulus glömde när han förordade att vi skulle ”lägga åt sidan allt vad barnsligt är”? Stoikerna kom med ett klokt bidrag till idén om en oavslutad bildning, när de lade så stor vikt vid att vara i harmoni med naturen; och det förefaller mig att vi genom begrundandet av gamla hundar, gamla hästar, gamla katter, ja till och med gamla träd kan få mången listig vink om hur vi skickligt på egen hand kan hantera den mänskliga ålderdomen. En sak måste vi förvisso acceptera som ett axiom – nödvändigheten att bunkra, gräva ned oss i ett skydd och begränsa oss. Det tillhör ungdomens företräden under dess bräddfulla glansdagar att så att säga sprida ut sig över hela landskapet. Men när äldre människor tillåter sig vissa oklädsamma utbrott av sprudlande vitalitet, vet vi hur pinsamt tröttsamma de kan bli. Vad vi kallar inbilskhet är hos ungdomar ursäktligt och stundom till och med något som tjusar, och nästan alltid en nyttig motvikt till livets oundvikliga förödmjukelser, men en inbilsk gamling utgör ett anstötligt skådespel. Inte bara intellektuell ödmjukhet, utan även vad jag måste kalla – ty det är en svårfångad egenskap – ”andlig” ödmjukhet är ett värdefullt organum för ett gott omdöme. En ung människa tvingas av livet självt att hävda sig bortom måttfulla och ordentligt smälta åsikter, ty den kritiska intelligensen förfinas genom praktik och man lär sig aldrig simma om man inte gör ett djärvt försök! Men om vi inte vid sextio lärt vilken härva av paradoxer och motsägelser livet är och hur fint gott och ont blandas i varje vår handling, och vilken kompromissande värdinna vår Sannings Dam är, så har vårt åldrande varit till föga nytta. Jag förmodar att den svåraste saken att lära och det som mest utmärker den så kallade ”mogna ålderdomen” är insikten, att fastän dristig handling är nödvändig om saker och ting alls ska komma igång, styr vi bara mot gröngölingens katastrof om inte någon del av vår själ fungerar med kritisk distans, medan vi överlämnar oss åt tidvattnet, och håller ett vaksamt öga på båda horisonterna! Kunde man inte säga, att det sundaste råd en gammal livsnavigatör kan ge neofyten på det vida havet är, att vad som måste göras måste på ett eller annat sätt genomföras; barskt och grovt om inte annat, men hursomhelst måste det göras; och sedan bums över till något annat. Och detta tycks mig gälla inte bara yttre handling, utan även vårt inre livs navigation. Vi måste, rätt och slätt, använda de gamla redskap vi vant oss vid och varken söka nymodighet eller perfektion. Kort sagt, när vi blir äldre måste vi försonas med att leva i gamla spår. För vad är, vid närmare begrundan, en klok amor fati (kärlek till ödet), eller anpassning av vår personliga organism till Den Stora Nödvändighetens mognad och därefter till dess höstliga nedgång, om inte accepterandet av naturens spår? Himlens kroppar följer sina tilldelade banor; skulle vi då vilja vara lösryckta meteoriter? Men ordens öden styrs fortfarande av ungdomens påhitt och att fastna i gamla spår eller, som man säger, gamla hjulspår betyder för de flesta av oss att bli en fossil. Däremot har ordet plogfåra alltid en positiv betydelse. Men vad är en plogfåra om inte det spår vari vi inleder det lägliga odlandet av livets skörd? Under första världskriget, när unga människor greps av misstanken att offras för de äldres tarvliga egenheter, rådde här och där en känsla av olust. Den symboliserades – om läsaren är tillräckligt gammal för att minnas saken – av det där löjliga ”getbocks”-spelet som representerade värdigheten hos stammens skäggige patriark. Man tyckte att livet fastnat i gamla spår genom smulor av rostad ost. Men i det nuvarande kriget (andra världskriget), där fara och smärta fördelas mer jämlikt och där så mycket av vad vi äldre är benägna att kalla ungdomens morbida obetänksamhet eller bekymmersfrihet upphöjts till ett spartanskt prerogativ, återgäldar den unge bombpiloten – på vår sida likaväl som på fiendens – en generations blodsskuld i ett fruktansvärt eumenidiskt Nemesis. Jag kan mycket väl föreställa mig att Cicero, med det vittomfattande sublimerade sunda förnuft som i hans demokratiska vältalighet förblir centrum och omkrets, skulle instämma i att ingen epok vore mer lämpad för en ny begrundan av ålderdomens för- och nackdelar än vår, nu då pendeln med så häpnadsväckande kraft svängt tillbaka till ungdomens sida! Det var den åldrande Goethe, vars oefterrättliga förmåga till distans hans egen generation fann så förbluffande, som anmärkte att en stor man är bunden till sin samtid genom sin svaghet. del 1 2 3 4 5

Denna sida uppdaterad 4 April 2012.