John Cowper Powyssällskapet

Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

Newsletter no. 13 Konsten att åldras: Inledning – del 5 av John Cowper Powys del 1 2 3 4 5 Är det inte att vi tar andras attityd till oss själva på för stort allvar som framför allt lägger sordin på vår humor? Ingen verkligt världslig person kan vara en humorist. Denna absorberande upptagenhet av världens dom är en väsentlig egenskap hos medelåldern. Och det är därför alla affärsinriktade praktiska kompetenta medelålders människor avskyr och hatar cirkus! En av huvudrollerna för sådana människor är förvisso att vara måltavlor för och bilda bakgrund till oförbätterliga humorister! Ungdomen själv, med sitt allvars passionerade och idealistiska intensitet, utgör ofta ett gripande och rörande skådespel; bara en cynisk djävul kan skoja med detta hängivna allvar, och sådan malis kan knappast kallas humor. Vad betyder då detta? Betyder det inte att åtminstone en av humorns grundläggande karakteristika är en avspändhet i förhållande till det vanliga och normala livsjäktet? Och var finner vi en fullständigare sådan avspändhet om inte hos barn och hos gamla? Naturligtvis undandrar sig humor i likhet med alla andra universella mänskliga livsgensvar – som kärlek och begär och fruktan och njutning och smärta och spänning och leda – varje enkel definition. Men en förmåga till distansering från livets vanliga åligganden, från omedelbara sysslor och plikter, tycks vara ett grundläggande villkor för den egenskap som är till hälften en upptäckt till hälften ett skapande – för att använda Wordsworths beskrivning av vad sinnet gör med naturens magik – av humorns mysterium. Se på de mest humoristiska personerna i litteraturen – figurer som Don Quijote, Falstaff, Panurge, onkel Toby, Micawber – och du kommer, tror jag, att instämma i att de alla delar denna avspändhet i förhållande till det ärliga utövandet av livets åligganden. Av de jag nämnt är förmodligen Panurge den yngste, men i sina mest utmärkande stämningar pendlar han mellan en rackarunges destruktiva elakhet och en senil Pantalones pedantiska skräck och paniska ortodoxier. Men saken har en annan sida. De uppräknade personerna är förstås påhittade. De är var och en både en skapelse och ett uppdagande av livets humoristiska element. Men vad som här intresserar oss är inte så mycket de olika sätt på vilka en äldre människa kan synas komisk som de olika sätt på vilka en äldre människa kan se livet och andra människor som komiska. Som jag antytt är Wordsworths inspirerade antites om naturen som ”till hälften en upptäckt, till hälften ett skapande” till stor hjälp, när vi begrundar det ytterst svåra problemet med humorns kärna. Såväl Don Quijote som Sancho är humoristiska personer i sig själva och humoristiska i kontrast till varandra; men den som tror att humorn i denna bok tar slut vid denna punkt har varken förstått sin egen själ eller Cervantes. Det ser nästan ut som om livets hemlighet för Rabelais och Cervantes och Dickens, liksom för vissa kinesiska filosofer, står att finna i en viss egenskap hos själva materien som det vore svårt att inte kalla humoristisk. Det är sant att minskningen av sprudlande plumpa skämt och vanvördighet och översvallande oanständighet som utmärker den dag vi börjar ”känna av våra år”, kan sammanfalla, och ofta gör så, med en författares mest humoristiskapåhitt. Ska vi av detta anta att det finns en humor inneboende i själva Sakernas ordning eller, som jag föredrar att uttrycka det, i vår nuvarande dimension av Multiversum? Den skulle då existera helt oberoende av den uppenbarande humoristen, en humor som fanns där innan han uppträdde och som kommer att finnas där även när han har försvunnit? Måste vi med andra ord betrakta författaren till Don Quijote som en äldre, krigstrött, levnadstrött, desillusionerad veteran, vilken ur sin rika erfarenhet och ur sin talang för djupa iakttagelser en gång för alla röjde den häpnadsväckande upptäckten att livets sanna realitet är dess humor? Jag får erkänna att just här – i vad som synes fordra ett svar på en metafysisk snarare än på en psykologisk fråga – känner jag som om jag släpper ämnet och låter det glida tillbaka i mysteriets saltsjö, varifrån det kom. Men om vi lämnar den metafysiska sidan av frågan, blotta anspelningen därpå skulle slå den i grunden humorlösa individen, den dumkvickt skämtsamma världsmannen, som absurd, vill jag klargöra en sak. Det finns en nära förbindelse mellan den djupaste andan i sann humor och den där flykten från det praktiska livets mer skarpa bett och smärtsamma styng vilken är barndomens och ålderdomens speciella prerogativ. Mina högkulturella, medelålders vänner skulle inte tveka att i detta sammanhang anklaga mig för att göra alltför lite rättvisa åt det besynnerliga och spännande mästerverket Alice i underlandet; ett verk som förvisso sämre passar in i min dogmatiska definition än Tristram Shandy eller Vår gemensamma vän. Men Alice i underlandet är ett drivhusblomster, helt och hållet artificiellt; produkten av en skyddad, akademisk, överförfinad isolering från verklighetens livfulla vulgaritet. Vid en jämförelse med den ojämförlige hjältens gärningar i Gogols Döda själar ger det endast en svag stimulans åt det universella gensvar i oss som alltid kräver att vara i nivå med det monstruösa livsgycklet. Det är i själva verket ur det vanliga livets damm och svett och fulhet och banalitet som Cervantes och Rabelais och Shakespeare och Gogol och Dickens hämtar blod och sav och märg och salt i sitt inspirerade uppenbarande av Den Första Orsakens skrattanfall. Hur förtrollande och förförisk den nätta lekfullheten i Alice än må vara, är den inte humorn hos ”djuret som kan skratta”; och jag misstänker att mången entusiastisk anhängare till Don Quijote och Pantagruel genom drivhusfantasierna hos sarkastiska virtuoser vilka saknar varje åder av naturlig humor känt igen ett exempel på högstämda våp och befängda viktigpettrar! Min poäng i allt detta är bara en förklaring till det märkliga faktum, att medan de humoristiska karaktärerna i litteraturen, Falstaff och Don Quijote till exempel, oftast är äldre människor, är i verkligheten de flesta äldre personer torra och tröttsamt omständliga. Deras syn på saker och ting äger den nödvändiga avspändheten, men de saknar energin att uttrycka det kraftfullt och med aplomb. I nära förbindelse med de föregående betraktelserna ställs vi, i en historisk översikt, inför vissa märkliga nationella och tidsbundna olikheter i den folkliga attityden till ålderdomen. Kina, till exempel, är inte bara den äldsta civilisationen, det är också det land som högst ärar sina gamla. De homeriska grekerna sätt att behandla äldre människor liknar å andra sidan mycket vårt eget. En viss osäker respekt, en vördnadsfull beundran då någon försvarar sin plats och fortfarande kan hävda sig, vilket förvisso är fallet med Priamos och Nestor. Eller en sorts stolthet inför ett mirakel, när någon, som Laertes i slutet på Odyssén, av gudarna förlänas en förbluffande transcendent förmåga. Den elisabethanska epoken är däremot i högsta grad ålderdomens epok. Shakespeares gamlingar är antingen, som Lear och Shylock, tragiska offer för sin egen vanvettiga halsstarrighet eller opportunistiska och pratsjuka gubbar som Polonius. I den hebreiska Bibeln, liksom hos Homeros, finns en mycket stor likhet med vårt sätt att se på ålderdomen, förutom att vördnaden är mer patriarkal och poetisk, och att tonen är mer skamlöst direkt som i berättelsen om ”vår fader Jacob”. Det kunde förefalla som om vi anglosaxare, åtminstone de som tillhör ”överklassen”, skilde oss från våra franska grannar genom att vi mer fullständigt gjort rent från föräldrahuset när vi ”satt eget bo”. Men i det här fallet tycks hos fransmännen, liksom hos judar och walesare, fortleva en viss matriarkal tradition, som vi och våra släktingar i Nordamerika definitivt skakat av oss. Av den finns det förvisso inte en antydan i de ord Cicero lägger i den åldrade Catos mun. del 1 2 3 4 5

Denna sida uppdaterad 4 April 2012.