John Cowper Powyssällskapet

Om sällskapet ► Nyhetsbrev ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys på svenska ► Kontakt ► Om hemsidan ► In English ►

Nyhetsbrev nr 13 Konsten att åldras: Inledning – del 1 av John Cowper Powys del 1 2 3 4 5 Få ting är mer stimulerande för en människa med fantasi, lärd eller olärd, än den psykologiska leken att söka analysera vår reaktion, förutsatt att vi är renhåriga och inte hycklar, på vad vi i dessa tragiska moderna dagar känner inför åldrandet. Ingen modern författare har, såvitt jag vet, dryftat detta spörsmål så klart och vältaligt som Cicero i sin Cato Major, vanligen kallad De Senectute (Om ålderdomen). Mitt syfte är nu inte att försvara min favorit bland retorikerna mot den skarpa kritik som hans munvighet, filosofiska spännvidd och moraliska vältalighet i nästan tvåtusen år bringat över hans massiva huvud. Det får räcka med en antydan om att det finns en slående likhet mellan Ciceros tänkesätt, ett sinnelag som kunde kallas den psykologiska antipoden till det fascistiska, och den mentala atmosfären hos hart när varje human och liberal politiker i Storbritannien eller Förenta staterna. Man känner utan tvekan på sig, så stor är likheten, att om Cicero och någon av våra mer liberala och filosofiska politiker satt vid ett kafébord i London eller New York och plötsligt, genom en tidsmaskin, fick sällskap av östgoten Theodor från en avlägsen forntid eller den helige Anselm från medeltiden eller till och med av renässansmänniskan kardinal Wolsey, den lagsinnade romaren och vår lagsinnade samtida då med ett förvånat igenkännande ögonkast skulle se på varandra som två civiliserade senatorer. För Cicero liksom för den moderne demokraten skulle ett styrelseskick grundat på fria samtal och utveckling vara det naturliga. Den mänskliga frihet som, med den engelske poetens ord, ”må breddas och fördjupas efter händelsernas gång”, vore det enda system som stämde med den enskilda människans värdighet. Detta system med sitt ursprung i Atens demokrati stabiliserades genom de romerska republikanernas sinne för lagstiftning och tradition. Ta frågan om slaveriets avskaffande – Cicero skulle förvisso ha dryftat sådant med öppet sinne – och mellan den romerske och den moderne statsmannen skulle fullkomligt samförstånd råda. Och begrunda vad det med ett spann på tvåtusen år innebär, att varje humanistisk och liberal modern tänkare kan sympatisera med Ciceros idéer, inte bara vad gäller politik och vanlig mänsklig moral utan också beträffande sådana knepiga saker som Försynens syften och frågan om ett liv efter detta. Det är speciellt en sak har slagit mig – hur förmätet det än förefaller att säga, när jag nu minns slitet i skolan med en uppsats om ”patriotism” som skulle skrivas i samma stil som denne vältalighetens mästare! – en sak har slagit mig, när jag idag jämför mina känslor inför ålderdomen med dem som Cicero lägger i Cato den äldres mun. Jag tänker på likheten mellan vad vi nuförtiden anser vara den period då ålderdomen börjar och tidpunkten då den anses börja i De Senectute. Cicero förefaller ha varit 62 och Titus Pomponius Atticus, den livslånga vän han tillägnar sitt verk, tre år äldre, medan språkröret Cato påstår sig vara över 80. Essäisten skulle därför idag, vid behov, snart kunnat pretendera på ålderspension, medan den ovanligt väl bibehållne gentlemannen Catos åsikter skulle ha väckt samma psykologiska intresse för den tidens människor som idag för oss om de härrört från någon mycket gammal politikers läppar. Emellertid: jämför detta med Boethius’, författare under sexhundratalets två första decennier, märkliga brådmogenhet och häpnadsväckande balans, eller med Shakespeares eller Montaignes attityd till ålderdomen tio sekler senare. Montaigne låter oss i all stillsamhet förstå att människans mentala utveckling når sin höjdpunkt innan hon fyllt trettio, medan Tudortidens prinsar och prinsessor med sin lärdom och sina subtiliteter ställer både oss själva och dessa gamla romerska vismän i skamvrån! Om ni emellertid pressade mig – som modern författare redan fyra år äldre än Ciceros Atticus – att säga precis var jag finner störst skillnad mellan min linje och den Cicero genom sitt språkrör Cato följer, skulle jag utan ett ögonblicks tvekan säga, att den har med min syn på naturen att göra. I egenskap av äldre engelsman – ja, som engelsman, ung eller gammal – är jag helt överens med dessa gamla romare när de betonar lantlivets behag. Men vad vi sedan menar med behag skiljer sig stort! Det är sant att vi på olika ställen i Vergilius poesi dunkelt varsnar en svag tonviktsförskjutning, men Cato den äldres ton i De Senectute gör mig tacksam inte bara att jag lever i en tid långt efter Ciceros, utan också medan det än finns möjlighet att hindra Vetenskapen från att få Wordsworth att verka lika förlegad som Vergilius. Ciceros Cato anmärker visserligen att poeten Ennius vid fyllda sjuttio, ”när han bar de bördor vilka anses som de tyngsta, nämligen fattigdom och hög ålder, föreföll eis paene delectari – närmast att glädjas däråt”. Men kärnan i hans resonemang i De Senectute går knappast så långt, möjligen för att poetens känslor har en primitiv sinnlighet förnekad en statsman och prosaist. Hursomhelst, han anger fyra skäl för att ”ålderdomen framstår som olycklig”. De är så ytterst praktiska och slutgiltiga, att han vid uppräkningen får ett tonfall som går ut på att genom list ”göra det bästa” av ett mycket tvivelaktigt förhållande, snarare än någon entusiastisk glädje – dilectatio! De fyra skäl Ciceros Cato väljer som motivering för sin negativa hållning är – jag citerar från översättningen av min framlidne amerikanske vän Judge Falconer från Arkansas, i Loebs klassikerserie: ”för det första att den (ålderdomen) hindrar oss från ett verksamt liv; för det andra att den gör kroppen svagare; för det tredje att den berövar oss nästan alla fysiska njutningar; och för det fjärde att den inte är långt från döden”. Fast jag medger att Ciceros gamle hjälte framför sina synpunkter med kraft och konsekvens, försummar han i mina ögon just de aspekter som väger tyngst i vågskålen, och det är dem jag vill sammanfatta innan vi går vidare. Jag inbillar mig att nästan alla som närmar sig de sjuttio måste slås av det egendomliga faktum att de innanför skallbenet märker så liten skillnad! Det råder, misstänker jag, bland äldre människor närmast total enighet om att de ständigt djupt förundras över, att de själva till slut blivit något de länge iakttagit hos andra, något de kritiserat, beklagat, beundrat, respekterat, avgudat och avskytt! Jag har en känsla av att äldre människor får en benägenhet att glömma de fantastiska vrångbilder de som unga gjorde sig av ålderdomen. En av de fällor, det är jag säker på, som vi alla faller i, är att anta att något händer med den levande identiteten inne i denna gråhåriga, gnälliga och mumlande, lufsande, knarriga, halvblinda figur, som får den att bli lik sin förpackning. Ingenting kunde vara sanningen mer fjärran. Fastän själens livshistoria djupt påverkas av kroppens, löper de ingalunda på parallella spår, och det folkliga igenkännandet av ”en gammal själ i en ung kropp”, eller, som vi också säger, av ”ett ungdomligt sinne i ett vissnat hölje”, har blivit ordspråk. Jag skulle faktiskt gå ännu längre, och påstå att uttrycket ”gå i barndom”, med dess lätt beklagliga undermening, kunde ges en vitalare vändning, om man istället talade om att ”gå i ungdom” som något lyckobådande snarare än ledsamt och betänkligt. Det finns faktiskt många äldre som när de var unga framstod som ”gammalmodiga” och som också ”kände sig gamla”, och därför faktiskt ensamma och isolerade, men som, när ålderdomen verkligen kommer, genom någon lycklig ny integrering i personligheten, återfår ett avsevärt mått av ungdomens speciella sensibilitet, den sensibilitet som deras ”psyke” av något outgrundligt felgrepp högst påtagligt saknat när de verkligen var unga. Och denna förhastade idé hos den unga människan, att det inre medvetandet hos den gamle motsvaras av hans yttre, motsägs också av de besynnerliga skillnader som förekommer vad gäller takten i den individuella mentala utvecklingen. Själv är jag ett exempel på en ovanligt långsam utveckling. När jag jämför mig som ung med mina unga vänner idag häpnar jag, inte bara av deras säkra uppträdande och sangfroid, utan av deras reella insikter. Det kan delvis hänföras till ekonomiska och sociala förändringar i relationen barn-föräldrar, men jag är övertygad om att en del kan skrivas på den individuella särartens konto. Inte heller betraktar jag det som blott utslag av en gamlings fåfänga, när jag hävdar att det är bättre att utvecklas för långsamt än för snabbt. del 1 2 3 4 5

Denna sida uppdaterad 4 April 2012.