|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 1 av 9 Hämta hela texten som pdf ► Nedanstående essä, något förkortad, publicerades ursprungligen i "The Pleasures of Literature", London 1938. Översättningen publicerades i Coeckelberghs litterära tidskrift Jakobs Stege, nr 3 1977. ”Bibeln som litteratur”, utgiven av Simon &
Schuster i New York och Heinemanns i London, är med tanke på det
utomordentliga intresse den rönt på båda sidor om Atlanten ett slutligt bevis
på giltigheten i Matthew Arnolds ord om det bestående värdet för
mänskligheten av det han kallade hebräism. Den store kritikerns tes
om hur de två urkällorna till allt som är finast i vår västerländska
civilisation bär prägeln av grekernas och hebréernas ingenium är ett av dessa
klara påståenden som tränger rakt ned till urgrunden i den våldsamt rullande
oceanen av etnologiska värden. Det var emellertid samme
man som tillfogade den mer omstridda anmärkningen att hebréernas inflytande,
i alla händelser på den engelsktalande delen av den västerländska
civilisationen, är tre gånger så stort som grekernas, därför att tre
fjärdedelar av människolivet har att göra med det sedliga livet, något som
just de hebreiska skrifterna i huvudsak ägnar sig åt. Denna senare anmärkning är
naturligtvis avsedd att ge bittra gräl, ty det är just den sortens lätta
generalisering som är som en pisksnärt mot vår västerländska civilisation,
men den oro den väcker hos oss alla – oavsett hur vi reagerar – är emellertid
ett bevis på att vår brittiske Sokrates rörde vid en av de känsligaste
punkterna i vart nervsystem. Det förefaller som om få
av de holländska protestanterna eller tyska lutheranerna ägnade Bibeln samma
vördnad som våra engelska och amerikanska puritaner. Ej heller kan man
förneka att det bland all västerländsk litteratur är vår egen som djupast
influerats av Bibeln. Det gäller dock inte bara
det sedliga livet! Ty aven om både våra engelska och amerikanska förfäder
påverkades av Bibeln i praktisk mening
– och deras bibelinspirerade seder var ingalunda alltid barmhärtiga
eller önskvärda – utövade den lika väl ett mäktigt inflytande på deras
fantasi och allra hemligaste känslor. "Bibeln som
litteratur" har onekligen kommit i rätta ögonblicket i våra engelsktalande
länder; för jag är gammal nog att under det senaste halvseklet ha sett en
unik förändring då det gäller läsningen av de hebreiska skrifterna. Jag vet
inte om det också gäller de mindre ortodoxa judarna, men ett är säkert: när
jag var barn läste alla mina äldre icke-judiska släktingar Bibeln, och både
deras fantasi och seder påverkades av den på gott och ont. Men nu, efter
femtio ar, är det inte längre så. Varken i England eller i Amerika läser folk
Bibeln som förr. Ja, jag vill till och med påstå att det med undantag av
bibelundervisningen i skolan och det studium som lärare och präster, några få
författare och religiösa svärmare ägnar den, är ovanligt för en nutida ung
människa att överhuvudtaget läsa den. Tank på de arbetare ni känner. Läser
någon av dem Bibeln? Tank på de läkare, advokater, industrimän, rentierer ni
känner. Läser de Bibeln? När jag var barn läste alla bibeln, från fattighjon
till flottamiraler, från pråmare och lokomotlvförare till affärsmän i City.
Och alla äldre människor läste den. Nar jag var ung var det
bara de oräddaste fritänkarna som öppet vågade tvivla på denna bok; medan
idag några av mina mest begåvade, och fint kännande vänner direkt avskyr den
och detta av moraliska, estetiska och psykologiska skäl, alldeles oavsett
frågor som rör vetenskap och filosofi! Även om
efterkrigsgenerationen inte läser Bibeln som förr kan ingen av oss undgå dess
inflytande. Den har trängt alltför djupt. Mänskligheten som under århundraden
upplevt en bok så intensivt som Gamla testamentet kan inte kasta av sig dess
förtrollning under ett par generationer. Våra anglosaxiska författare,
speciellt de mer klärvoajanta bland dem, har alltid använt Bibeln för ädla
syften, och när nu folk kan läsa Bibeln på detta nya, friska och profana sätt
verkar det sannolikt att det latenta inflytande som vi ärvt av vara förfäder
kanske får en ny levande innebörd. Självfallet kan inte ett
sådant nytt intresse för Bibeln återge oss allt det goda som våra förfäder
fick ut av den. Låt oss hoppas att vi slipper allt det onda som den förde med
sig. Vi måste betala för glädjen över dess nya form genom att förlora något
som, på gott och ont, hör det förflutna till. Gamla testamentet har ett
vackert och poetiskt ljus som strålar ut från det, men det är solnedgångens
ljus, strimmat med människoblod, medan det ljus som strålar ut från Nya
testamentet är gryningsljuset, och aven om det är strimmat med blod så är det
en guds blod. Hela Nya testamentets atmosfär är så totalt olik det Gamlas,
och det är denna skillnad som de engelska översättarna observerat när de
givit de engelska orden en motsvarande ton, så att Gamla testamentets stil
jämförd med det Nya är som en akvarell bredvid en oljemålning. Trots några få förtvivlade
bönesuckar är Gamla testamentet emot varje liv efter detta. Skall du göra under för de
döda? Skola de döda stiga upp ur sina gravar och prisa dig? Skall din kärlek uppenbaras i graven eller din trohet
i undergången? Och förutom en viss åder
hos profeten Hesekiel som måste ha influerat William Blake och ett
apokalyptiskt tonfall hos Daniel som måste ha påverkat författaren till
Uppenbarelseboken är Gamla testamentet sällsport fritt från det vi brukar kalla
mysticism. Det är utan vidare klart att Gamla testamentet är en allt annat än
andlig bok; å andra sidan är den en djupt religiös bok, och trots hebréernas
blidkande av den svartsjuke, hämndlystne och grymme Okände, oavsett om de
kallade Honom Elohim, El Shaddai, Jehova eller Världarnas Herre, hängav de
sig lidelsefullt åt Honom och var så intensivt trogna Abrahams, Isaks,
Jakobs, Sarahs, Rebeckas och Rachels gud att de, genom den rena glöden i sin
poetiska inbillning, förvandlade denne stamgud först till himmelens och
jordens skapare och sedan till den Högste som styr evinnerligen, med andra
ord till det okända Tao eller det odefinierbart Absoluta. Spinozas gudsbegrepp –
sublimt trots att han bannlystes för det – fanns redan från första början med i Gamla testamentet, inte i
filosofisk mening, ty de gamla hebréerna och nutidens engelsmän är lika
varann i sin misstänksamhet mot filosofin, utan emotionellt, dramatiskt och
inbillningsmassigt. När man läser om Jakob i Bibelns första bok och tvingas
beundra, ja, mer än beundra denne styvsinte välsignelsernas tjuv känner man
att han, där han byggde ett av sina rösen av ökensten, under fjärran
stjärnor, inte skulle ha blivit nämnvärt förvånad, snarare förbryllad, om en
av "Herrens änglar" hade gatt historien i forvagn och undervisat
honom i Spinozas filosofi.
Hesekiels syn Vad vi egentligen känner
när vi läser Bibeln, både i James' version och i den nya formen, läser den just
så som vi läser Homeros, är vår förvåning över att i stället för att finna
vår religiösa bävan underminerad av livet självt – den bävan som Goethe satte
som människans högsta adelsmärke – finna den hundrafalt fördjupad.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.