|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 9 av 9 Hämta hela texten som pdf ► Jesus, sådan Lukas
skildrar honom, är en fruktansvärd realist, ja, till den grad att han precis
som sin heroiske antagonist Nietzsche, vägrar att kringgå eller med granna
fraser skyla den yttersta motsatsen mellan viljan till makt och viljan att
försaka. Ingen av dem gick halva vägen var, ty den ene sade: "Ske din
vilja, icke min!" och den andre sade: "Icke jag utan
övermänniskan!" Och förvisso är också Lukas' Jesus fortfarande, våldsamt
oberäknelig. Motsatsen är i sig själv realismens livsluft. Det är inte vår
instinkt, det är vårt förnuft, som är oberäkneligt – "och där ligger
vanvettet på lur". Hade evangelistens Jesus visat samma "ljuva
medgörlighet" som Matthew Arnold trodde honom om skulle människorna
aldrig ha tillbett Honom som en gud. Nietzsche har beskrivit några av
egenskaperna hos sin övermänniska, men ett långt intressantare problem är:
Vilka egenskaper behöver en människogud? Och detta problem har en
gång för alla lösts hos Lukas. Den store levnadstecknaren betonar i sin
magiska bild av Jesus just de egenskaper som svarar mot den anonyma
mänsklighetens längtan och förtvivlade föresats att någon viss
"Människoson" också måste vara "Guds son". Och det är
nödvändigt att upprepa vad vår bokmal i Theofilos bibliotek redan upptäckt,
nämligen att det bland dessa väsentliga egenskaper, då en gud skapas, inte är
rättvisan, inte moralen, inte självtukten, inte stoicismen, inte förnuftet
eller motsägelsen som är de viktiga beståndsdelarna. Och detta säger sig
självt ty alla dessa egenskaper är snarare ämnade för himmelrikets lärjungar än
för dess Herre. Grandios kärlek och en
magnetisk lidelse att bli älskad, dessa är de väsentliga kännetecken som våra
evangelier – ty det är inte sluga präster utan fantasifulla poeter som skapar
gudar – förlänar åt sina skapelser. Vari ligger överlägsenheten, i denna
theandriska konst, hos Kristus över Buddha? Jo, just i detta att Buddha
aldrig hade en semitisk grek som Lukas att teckna hans bild! Det är de poetiska
scenerna – Kristus som tvår sina lärjungars fötter, Maria Magdalena som tvår
Hans fötter, när Han möter äktenskapsbryterskan vid brunnen, när Han
återuppväcker Lasarus, när Han välsignar barnen, när Han förvandlar vatten
till vin, när Han möter den vackre och rike unge mannen, när Han rider in i
Jerusalem, Hans svaghet för den unge Johannes, när Han ber i trädgården, när
Han förnekas av Petrus, när Han ropar i sitt lidande att Hans fader övergett
Honom – mycket mera än Hans välsignelser eller förbannelser eller liknelser
som får oss att utropa medan vi läser, likt den ångerfulla soldaten vid korsets
fot: förvisso var denne Guds son! Nej, det är den poetiska
realismen i Lukas skildring av Jesus som räddar honom från våra moderna
begrepp om Intigheten. Och kanske är det så som jag nyss försökte antyda för
min bokmal att denna Intighet inte existerar utan blott är något som var
generation hittat på. Människan fabulerar om djävlar och helveten, så varför
skulle hon inte fabulera om Intigheten? I själva verket har naturligtvis
ingen någonsin upplevt denna Intighet eller kommer att göra det. Inte ens i
sömnen känner vi den, ty vi drömmer alltid, vare sig vi minns vara drömmar
eller ej. Helvetet som Jesus trodde på och dit Han ville förpassa Sin faders
fiender på det att deras jeremiader och tandagnisslan och rop efter en enda
droppe vatten skulle nå alla Lasarussöners öron i Abrahams sköte är något
helt annat än Intighet. Det är svårt att säga i
vilken mån Spengler skulle betrakta en tro på ett evigt helvete för de rika
skrymtarna och för dem som i "den minste av dessa små " inte ser
Guds egna drag som ett vederkvickande optimistiskt tecken, ett tecken på en
"kulturens vårdagsjämning". I varje fall förefaller det mig som om
mänskligheten aldrig mer skulle återgå till Dionysos och hans vinblad efter
att ha tillbett Jesus Kristus och som den för alltid skulle förbli ytterligt
kritisk mot alla övermänniskor. Den stora frågan är: finns
det djup som ännu inte pejlats – jag vill inte säga i den vedertagna
kristendomen, för den har som vi vet sin tro fastslagen och bör kanske hålla fast
vid den, men då vi följer Jesus, då vi fångar en ledtråd här och ett ljus där
i Nya testamentet som litteratur? Spengler och andra har
antytt att en sådan ny ledning kan tänkas möjlig i Johannes metafysiska
evangelium. Jag tror inte det. Och om jag till slut får identifiera mig med
vår Theofilos bokmal skulle jag vilja bekänna en bokmals tvekan i att ens
acceptera William Blakes "eviga evangelium". Hade han, krypande Jesus,
varit Antikrist skulle han ha gjort allt för att behaga oss till sist. Nej, jag är inte saker på
den saken. Naturligtvis kan man säga att beviset på puddingens existens
ligger i ätandet, och att det är något oestetiskt obehagligt över det bleka,
släta, uddlösa, oskuldsfulla hos vissa typer av kristna, och det var väl
dessa "krypande" själar som Blake så intensivt fördömde. Men vad
som å andra sidan skulle kunna kallas "hurtbullekristendom" är
nästan lika olustigt; och de flesta av oss Theofilos bokmalar har från tid
till annan besvärats av individer som lyckats förena båda dessa obehagliga
element. Men fan må ta all denna småaktighet! Gud skapade dem, dessa allt
annat än förtjusande individer, och det må jag säga att vi, deras profana
kritiker, inte alltid ter oss lika vackra som Shelley eller kvicka som
Voltaire.
Jesus uppväcker Lasarus
Jesus välsignar barnen Jag kan i varje fa1l inte
undgå att tro att det alltjämt måste finnas alldeles oprövade hemligheter i
Nya testamentet om hur man ska komma tillrätta med livet och bli lycklig. Och
för egen del skulle jag vilja leta efter dessa nya underjordiska mullvadshål
i den riktning jag har vill antyda, en psykologisk och inte metafysisk
riktning. Som jag antytt fann vår
bokmal, sedan han slukat sida efter sida hos Laotses och Kwang-Tse, att
världens semitiske frälsare var a1ltfor enkel med sina löften om lycka för
dem som älskade honom och led för hans skull. Men ponera att vi bortser från
dessa löften som argument ad homines.
Är det inte möjligt att det finns djupa elektriska kraftströmmar i det
mänskliga psyket som kan utnyttjas av precis samma fredliga, anspråkslösa,
inåtvända ande som den som Jesus skulle belöna så frikostigt i sin faders
boningar utan något riktigt hopp om att någonsin nå "himmelrikets eviga
boningar"? Och kan man också inte
tänka sig en lycklig återgång till en rabelaisisk kristendom, ja, till och
med någon subtil sammansmältning – antydningar som jag har trott mig finna
hos Rabelais – av kosmisk säl1het och ofarlig sexuell g1ädje med känslan av
att födas på nytt till en jaglös jämlikhet med andra själar? År det inte sorgligt hur
de ortodoxt troende med sin ovänliga och hätska fromhet bekämpar den
psykologiska utvecklingen av Kristi himmelrike? Hur kan vi göra rättvisa åt
den gudomliga anarkism som utgår från Honom, förrän, som Han själv antyder,
vi föredrar att häda Honom i stället för Den helige ande? Och det som våra religiösa
belackare är benägna att förbise är att om det västerländska folket inte hade
tillbett Honom som Gud skulle detta oerhörda och uppskakande
"Budskap" blott ha nått oss så som Heraklitos eller Pytagoras läror
nådde oss, utan den kraft hos den som "talade med myndighet och icke
såsom de skrift1ärde". Är det icke möjligt att den evolutionära kraften
i och bakom vårt kosmos faktiskt uppenbarades i denne mans revolutionerande
attityd till mänskliga värderingar, en hemlighet så viktig att det sätt på
vilket han nådde den, vare sig det skedde genom att Han var en stor magiker
eller Guds enfödde son, är jämförelsevis oviktigt? För varje osofistikerad
läsare som försöker tygla sina tankar – nästan det enda som tycks ligga i vår
förmåga! – genom de böcker som skrivits av hängivna män är problemet
beträffande den speciella relationen mellan denne inspirerade man och bakom
universum ett mindre viktigt problem än den inneboende arten av Hans
uppenbarelse. Vad Jesus fann vara det
bästa i livet var och förblir något så viktigt i mänsklighetens utveckling
att vi inte behöver oroa oss särskilt mycket över huruvida Hans åsikt om sig
själv som Människoson eller Guds son är vetenskapligt grundad eller ej. Och om det som Jesus
tänkte om sig själv i förhållande till Gud spelar mindre roll, så kan man
utan vidare säga att det för alla som, påverkade av en magisk livssyn, anser
att det är i litteraturen – och Nya testamentet är i sig självt ett exempel
på detta – snarare än i den etablerade religionen som man finner det renaste
uttrycket för denna åsikt, ja, då är frågan om vad kyrkorna tror eller inte
tror av mycket ringa värde. Vi är djupt tacksamma mot
kyrkan och staten för att de håller vårt intresse för Lukas evangelium vid
liv, men vi kan inte underlåta att erinra oss att de första översättarna av
denna omstörtande bok, detta porträtt av den judiske anarkisten, vars rike
icke var av denna världen, var banbrytande lärda som förföljdes, torterades,
brändes på bål och vilkas ben vanhelgades av den världsliga makten. Vad Jesus gjorde enligt
Lukas var att spräcka den tunga sten som sattes i rullning av de
privilegierade och mäktiga och förslagna och vetenskapliga mot människans
ande. Stenen finns alltjämt där, och "dessa världens barn" tillber
den alltjämt men sprickan finns fortfarande
kvar, och hädanefter måste det alltid komma ögonblick i våra liv när vi
betvivlar huruvida kärlek och rättfärdighet räcker till, ögonblick när vi,
liksom Dostojevskijs Alosja som fann sig i att hans hjältes lik stank, fångar
ett vinddrag genom den sprickan, ett vinddrag utifrån som skriver likt ett
finger i sanden. Världen fortsätter att snurra, kosmos fortsätter att snurra
– och vart sista ord är ej Lukas; och ingen annan vet det. Världen snurrar
vidare, kosmos snurrar vidare ... "Men Jesus böjde sig framåt och med
sitt finger skrev Han på marken som om Han ej hörde dem." _______________
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.