|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 8 av 9 Hämta hela texten som pdf ► Mer relevant för vart
syfte här är en jämförelse mellan evangelierna i ljuset av vad vi kan förstå
när det gäller själva sättet att skildra Jesus i dem, och ur den aspekten gör
vi den spännande upptäckten hur överlägsen Lukas levnadsteckning är de
andras. Hans metod, hans favoriseringar, hans bild, hans smak och unika geni
är något vi kan fatta i den allra naturligaste och mänskligaste mening. Rakt igenom nästan tjugo
sekler av brott och galenskap hör vi alltjämt denne poets och läkares rost
med sin närapå Shakespeareska ömhet och balladlika grace. Ögna snabbt igenom Markus
och Matteus. Läs dem som ni aldrig gjort förut – och grip er sen an med
Lukas, och ni ska fascineras av denne store levnadstecknares sällsynt
betagande charm. Liksom för Shakespeare,
den store hugsvalaren, var ämnet för Lukas andra mästerverk, i kraft av en
lika gudalik visdom som några av de mirakel han berättar om, i en speciell
mening ett försvar för och en förklaring av det kön som hans hetsige vän var
så sjukligt fientlig mot. Vi märker denna egenhet
alldeles i början i samband med både Jesus och Döparens födelse. I mening
efter mening, fyllda av en magi som på de gamla mästarnas tavlor och fyllda
av en jordnära skönhet som i en anonym ballad, skisserar han gestalterna till
de kvinnor vars söner skulle förändra världen. Ingenting vädjar mer till
oss i konsten, som Walter Pater så väl uttryckte det då han talade om
ungrenässansen, än blandningen av skilda "kulturer", när var och en
av dem har bakom sig en djup och rik tradition; och Lukas åstadkom genom
poesins medium vad Paulus åstadkom genom psykologins. Han blandade grekernas
humana intelligens med den hebreiska själens lidelsefulla poesi. Och, bortom
båda dessa ting, förebådar Lukas medeltidens romantiska känsla. Poet och
likare i lika hög grad är det som om han återvände å ena sidan till den store
Galenos läkekonst och å den andra sträckte sig framåt mot Malorys och det
heliga Sangreals förtrollningar. Lukas och Paulus är
sannerligen de två författare som Nya testamentet står mest i skuld till när det
galler det dyrbaraste och märkligaste på dess sidor, och medan den senares
epistlar utgör de tidigaste av vara kristna dokument är Lukas två
häpnadsväckande biografier tillägnade hans vän Theofilos – och vad skulle
inte vi bokälskare ge för att äga översättningar på engelska av alla manuskript
i denne märklige bibliofils bibliotek – ett slags försvarstal vid rättegången
mot Gud inför Människans domstol. Lukas skildring av Paulus
från Tarsus, ofta kallad Apostlagärningarna, ökar otvivelaktigt vårt förtroende
för honom som Jesu levnadstecknare. Det är sant att hans bruk av pronomenet
"vi” i apostlarnas äventyr frammanar ett verklighetsnära lugn, som
saknar motsvarighet i den poetiska förtrollning han gjuter över den mer
betydelsefulla berättelsen, men detta kompenseras av händelsernas
världsbetydelse. Det har funnits förnuftsapologeter som hävdat – det finns
kanske alltjämt några kvar – att Jesus aldrig existerat, men eftersom det är
omöjligt att ifrågasatta Paulus existens och denne i sina egna brev och i
Lukas krönika ständigt återvänder till sin Människoguds död och inte tvekar
att disputera med Petrus om Honom, är det mycket svårt att godta denna åsikt.
Det blir ännu svårare att göra det när man vid läsningen av Lukas ser Jesus
livs levande träda fram med sina paradoxer, sina egenheter, sina
vredesutbrott, sina besvikelser, sin mirakulösa livsillusion. Hade Lukas gjort med Honom
som vi kan föreställa oss att någon förslagen Simon Magus skulle ha gjort med
någon hebreisk mithras för att få en ockult bakgrund till sina egna
trollkonster, skulle Lukas vara ett geni, lika mycket större än Cervantes som
Kristus var större än Don Quixote. Om den Jesus som Lukas
skildrar aldrig existerat kan man bara säga att det är Lukas och ingen annan
som är ansvarig för den medeltidens strålomspunna Kristus, som det är svårt
att inte betrakta som mänsklighetens mest poetiska skapelse, lika mycket mer
estetiskt vacker som han är mindre verklig än den Kristus som finns i våra
egna djupa, mörka hjärtan, uppenbarad för oss av Paulus! Men det viktiga är att om
det inte hade varit för den Jesus som Lukas skriver om, så skulle Paulus
aldrig ha upptäckt det han kallar "Jesu själ", i alla människors
själar, den "Jesu själ" som är det bästa hoppet för vår förtappade
civilisation. Ja, man kan säga att hade
det inte varit för Jesus existens skulle inte heller Paulus ha existerat,
även om det utan tvivel skulle ha funnits en mycket lärd och barbarisk jude i
Tarsus hävder som hade yvts över att en gång ha varit en äkta farisé och
medborgare i Rom, medan det största steget framåt i utvecklingen,
humaniseringen av individerna, skulle ha fördröjts på obestämd tid. Lukas gör det klart för
oss vilken instinktiv dramatiker han är och inte någon himmelrikets vulgäre
förespråkare, när han upphöjer Johannes döparen till förkunnare av denna
omvärdering av alla värden. Döparens egen morallära var utan tvekan enkel och
sund enligt Lukas, och precis som Jesus tycks denne ropare i öknen ha varit
en hätsk fiende till kyrkans och statens sluga skrymteri. Men med vilken dramatisk
känsla för de subtila skillnaderna mellan de stora Rebellerna antyder ändå
inte Lukas den rörande tillit som Döparen visar sin överlägsne medtävlare.
Och hur fint och känsligt tecknar inte Lukas denna överlägsenhet som kommer
till uttryck i Jesu förkunnelse om det himmelrike som finns både bland oss
och inom oss men som är dolt för oss till följd av våra hårda hjärtan och
sofistikerade intelligenser. Och låt oss för ett
ögonblick föreställa oss, käre läsare, att ni bokstavligen är en bokmal,
utrustad med en övernaturlig nyfikenhet, och som på något väldigt jordiskt
bibliotek har knaprat i sig Laotses och Kwang– Tses "logoi", Heraklitus
och Pytagoras "logoi", Zoroasters och Buddhas "logoi", en
genuin bokmal som är ännu okunnigare om världen utanför än den störste
polyhistor. Vad skulle inte en sådan bokmal kunna göra av denna skildring av
Jesus? Det är helt enkelt så att
det enligt Lukas finns större anledning att anklaga Jesus för en omoralisk
vägran att göra dygden till sin egen belöning än att anklaga honom för att
tillbedja lidandet eller uppmana någon annan att göra det. För den som vill
komma till himmelriket är anfäktelserna utan tvivel ett sublimt sätt att
övervinna världen, men Jesus antyder aldrig att det är det enda sättet. Man
blir övertygad om att Lukas till slut lyckades få den neurotiske Paulus, hans
mest självplågande patient, att förstå att det stora inte är att vörda prövningarna
utan att övervinna världen. Och Lukas gör det
fullständigt klart att himmelrikets invigda kämpar mot världens makter, mot
dess råheter och konventionalism, inte av morbida eller masochistiska skäl
utan därför att det till följd av någon djup kosmisk lag som Jesus upptäckte
är möjligt att "dö för att leva", och att man genom att vara den
yttersta, genom att utplåna sin självhävdelse, kväsa sin stolthet och uthärda
själva lidandet förfinar sin natur och öppnar porerna i sin själ för
magnetiska vågor av lycka från okända djup! Varför Satan inte frestade
Jesus med skapelsens fåfänglighet och Intighetens räddning är, enligt min
åsikt, lätt att förklara. Alla känslor som Lukas tillskriver Jesus är
naturliga, direkta och mänskliga känslor, om inte alltid moraliska. Kan det
inte vara så att Jesus inte försöker betvinga en längtan efter Intighet eller
en leda vid allt skapat av det enkla skälet att denna Intighet, som vi
moderna människor så gärna ordar om, denna "nihilism" med vilken vi
tillfredsställer vår kosmiska sadism, inte existerar?
Johannes döparen predikar i öknen
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.