Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsblad

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

Bibeln som litteratur

ett avsnitt ur Pleasures of Literature

översatt av Sven Erik Täckmark

 

Del 4 av 9

 

Hämta hela texten som pdf

 

Alltifrån Moses sorti – ty ännu har ingen funnit hans grav – till upprättandet av kungadömet under Saul och David tätnar detta drama, så fyllt av bävan, i Gamla testamentet. Grundtemat i denna stora, brusande symfoni är nu som förr förhållandet mellan människan och den Okände, och nu som förr finner den Okände, liksom i berättelserna om Simson och Saul, precis det i Jehova som Jehova fann hos Moses, ett bisarrt, underligt, grälsjukt men troget språkrör för Hans gåtfulla vilja.

Och trots allt, och det vet vi av bitter erfarenhet, får vi varken hos Miltons rena och evige ande som "likt en ruvande duva fyllde den väldiga avgrunden med sin kropp", eller hos Jesu "barmhärtige fader" någon förklaring av alla dessa karakteristika som är betecknande för den Okände som styr Kosmos.

I den Okändes förhållande till människorna, ja, också till fyrfotadjuren och fåglarna och fiskarna, har det alltid funnits ett element som skiljer sig från båda dessa egenskaper, ett element som varken är andligt eller barmhärtigt, ett element som inte bara har grymhet i sig utan också ett omisskännligt drag av satanisk ondska.

Det var Paulus som av Jesus gjorde – "vi äro dock i Jesus Kristus" – vad Aiskylos inte förmådde göra av Prometevs, det vill säga, en gud av ren godhet som står mellan oss och detta sataniska element hos den Okände, för det var lika litet fördolt för Paulus som för Dostojevskij hur omöjligt det är att rättfärdiga Guds förhållande till människan. Vissa gestalter i Gamla testamentet framträder med lika tydligt dramatiska och intensiva konturer som de tragiska gestalterna i den klassiska eller nordiska litteraturen. Dit hör Simson, nasariten, och Elia, tisbiten. Båda dessa väldige var den Okändes ögonstenar, och vi läser hur den Okände eldade dem med något av sin egen grymma våldsamhet och skapande ande.

Hur ofta måste inte det hebreiska folket, liksom så många andra folk, ha grubblat över den Eviges hjältes död!

Beskrivningen av hur Simson dör är ett utomordentligt exempel på hur vi, när vi läser Bibeln som litteratur, oförminskat upplever dess grandezza och intensitet. När vi behandlar Bibeln som "Guds ord" precis som vara förfäder gjorde, monotont och dystert fromt, hur lätt är det inte då att förlora den poesi som är det högsta "ordet" av alla och som utan tvivel är det renaste uttrycket för den Okände själv!

Men att Elia, Israels profet, gjorde ett ännu djupare intryck på det hebreiska sinnet än dess förkämpe Simson bevisas av Jesu ord då Han inte tvekar att säga att Hans store förelöpare, Johannes döparen, var en direkt inkarnation av Elia.

Ovedersägligen är Jobs bok älsklingsboken för många filosofiskt lagda nordbor. Och hur betecknande är det inte för Jehovas sätt att manifestera sig, när Han som enda svar på våra kränkta förebråelser över Hans underliga vägar, dundrande beskriver vår svaghet i jämförelse med Hans styrka!

 

Beskrivning: sid70bild

"Därefter fattade Simson i de båda mittpelare som huset vilade på, och tog fast tag mot dem, han fattade i den ena med högra handen och i den andra med vänstra.

Och Simson sade: 'Må jag nu själv dö med filistéerna! Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där "

 

Det torde vara svårt att finna något mer väsensskilt från Psaltarens ömma och förtvivlade fromhet än Ordspråksbokens sluga, världsliga klokskap; och hur karakteristiskt är det inte för det geniala hos våra engelska översättare att de, liksom de har gehör för den revolutionära glöden i dessa gamla skrifter i sin översättning av Ordspråksboken, också kan överföra den speciella ton av vad man skulle kunna kalla moderation i dygden, det väsentligaste kriteriet på vår engelska bönbok.

"Var icke alltför rättfärdig och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?" Det är verkligen så att de som översatte James' bibel lika inspirerat fångade Predikarens cynismer som Psaltarens förkrosselse. Min egen älsklingsbok är Psaltaren, och jag gläder mig mycket åt att det var den också för Walter Pater, den mest kände av vara profana kritiker. Och vilken bok för de ensamma och olyckliga är inte Psaltaren!

Religionens belackare talar ibland som om kyrkan vore skuld till Bibelns makt över sinnena. Ingenting kan vara osannare! Gamla testamentet, och det kan inte upprepas för ofta, förblir den stora revolutionsarsenalen för individens vapen mot den världsliga makten och om, som William Blake säger, Jesus Kristus var den störste av alla revolutionärer, den oöverträffade anarkisten som

 

Sina sjuttio lärjungar sände

mot religionen och staten

 

så är det från Gamla testamentets profetiska böcker som Jesus liksom så många andra hämtade sitt gudomliga trots mot denna "världens herrar".

Den gamla hebreiska poetiska formen, sådan den återgivits i James' bibel, beror i stort sett på två element, den fantasimättade överdriften och den musikaliska upprepningen.

Det är emellertid i sitt ämnesval som dess styrka väsentligen ligger och detta utgörs av en interrelation av tre dominerande motiv: människans upphöjelse och skam, naturens skönhet och fasa och den Första Orsakens ibland förfarande och ibland trösterika mysterium. Vart och ett av dessa motiv kommer och går oavlåtligt allteftersom livsoceanens vilda musik flödar framåt; medan det alltid är med detta liv och icke med något hinsides som Gamla testamentet befattar sig. Ej heller skiljer sig hebréernas prosastil nämnvärt från deras poetiska stil, frånsett att den rytmiska upprepningen är mindre märkbar och att den enkla berättelsens grandiosa realism håller sig ännu närmare jorden.

 

 

föregående

1  2

  3  4  5  6  7  8  9

nästa

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.