|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 4 av 9 Hämta hela texten som pdf ► Alltifrån Moses sorti – ty
ännu har ingen funnit hans grav – till upprättandet av kungadömet under Saul
och David tätnar detta drama, så fyllt av bävan, i Gamla testamentet.
Grundtemat i denna stora, brusande symfoni är nu som förr förhållandet mellan
människan och den Okände, och nu som förr finner den Okände, liksom i
berättelserna om Simson och Saul, precis det i Jehova som Jehova fann hos Moses,
ett bisarrt, underligt, grälsjukt men troget språkrör för Hans gåtfulla
vilja. Och trots allt, och det
vet vi av bitter erfarenhet, får vi varken hos Miltons rena och evige ande
som "likt en ruvande duva fyllde den väldiga avgrunden med sin
kropp", eller hos Jesu "barmhärtige fader" någon förklaring av
alla dessa karakteristika som är betecknande för den Okände som styr Kosmos. I den Okändes förhållande
till människorna, ja, också till fyrfotadjuren och fåglarna och fiskarna, har
det alltid funnits ett element som skiljer sig från båda dessa egenskaper,
ett element som varken är andligt eller barmhärtigt, ett element som inte
bara har grymhet i sig utan också ett omisskännligt drag av satanisk ondska. Det var Paulus som av
Jesus gjorde – "vi äro dock i Jesus Kristus" – vad Aiskylos inte
förmådde göra av Prometevs, det vill säga, en gud av ren godhet som står
mellan oss och detta sataniska element hos den Okände, för det var lika litet
fördolt för Paulus som för Dostojevskij hur omöjligt det är att rättfärdiga
Guds förhållande till människan. Vissa gestalter i Gamla testamentet framträder
med lika tydligt dramatiska och intensiva konturer som de tragiska gestalterna
i den klassiska eller nordiska litteraturen. Dit hör Simson, nasariten, och
Elia, tisbiten. Båda dessa väldige var den Okändes ögonstenar, och vi läser
hur den Okände eldade dem med något av sin egen grymma våldsamhet och
skapande ande. Hur ofta måste inte det
hebreiska folket, liksom så många andra folk, ha grubblat över den Eviges
hjältes död! Beskrivningen av hur
Simson dör är ett utomordentligt exempel på hur vi, när vi läser Bibeln som
litteratur, oförminskat upplever dess grandezza och intensitet. När vi
behandlar Bibeln som "Guds ord" precis som vara förfäder gjorde,
monotont och dystert fromt, hur lätt är det inte då att förlora den poesi som
är det högsta "ordet" av alla och som utan tvivel är det renaste
uttrycket för den Okände själv! Men att Elia, Israels
profet, gjorde ett ännu djupare intryck på det hebreiska sinnet än dess
förkämpe Simson bevisas av Jesu ord då Han inte tvekar att säga att Hans
store förelöpare, Johannes döparen, var en direkt inkarnation av Elia. Ovedersägligen är Jobs bok
älsklingsboken för många filosofiskt lagda nordbor. Och hur betecknande är
det inte för Jehovas sätt att manifestera sig, när Han som enda svar på våra
kränkta förebråelser över Hans underliga vägar, dundrande beskriver vår svaghet
i jämförelse med Hans styrka!
"Därefter
fattade Simson i de båda mittpelare som huset vilade på, och tog fast tag mot
dem, han fattade i den ena med högra handen och i den andra med vänstra. Och
Simson sade: 'Må jag nu själv dö med filistéerna! Sedan böjde han sig framåt
med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som
fanns där " Det torde vara svårt att
finna något mer väsensskilt från Psaltarens ömma och förtvivlade fromhet än
Ordspråksbokens sluga, världsliga klokskap; och hur karakteristiskt är det
inte för det geniala hos våra engelska översättare att de, liksom de har
gehör för den revolutionära glöden i dessa gamla skrifter i sin översättning
av Ordspråksboken, också kan överföra den speciella ton av vad man skulle
kunna kalla moderation i dygden, det väsentligaste kriteriet på vår engelska
bönbok. "Var icke alltför
rättfärdig och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig
själv?" Det är verkligen så att de som översatte James' bibel lika inspirerat
fångade Predikarens cynismer som Psaltarens förkrosselse. Min egen
älsklingsbok är Psaltaren, och jag gläder mig mycket åt att det var den också
för Walter Pater, den mest kände av vara profana kritiker. Och vilken bok för
de ensamma och olyckliga är inte Psaltaren! Religionens belackare
talar ibland som om kyrkan vore skuld till Bibelns makt över sinnena.
Ingenting kan vara osannare! Gamla testamentet, och det kan inte upprepas för
ofta, förblir den stora revolutionsarsenalen för individens vapen mot den
världsliga makten och om, som William Blake säger, Jesus Kristus var den
störste av alla revolutionärer, den oöverträffade anarkisten som Sina sjuttio lärjungar
sände mot religionen och staten så är det från Gamla testamentets profetiska
böcker som Jesus liksom så många andra hämtade sitt gudomliga trots mot denna
"världens herrar". Den gamla hebreiska
poetiska formen, sådan den återgivits i James' bibel, beror i stort sett på
två element, den fantasimättade överdriften och den musikaliska upprepningen.
Det är emellertid i sitt
ämnesval som dess styrka väsentligen ligger och detta utgörs av en
interrelation av tre dominerande motiv: människans upphöjelse och skam, naturens
skönhet och fasa och den Första Orsakens ibland förfarande och ibland
trösterika mysterium. Vart och ett av dessa motiv kommer och går oavlåtligt
allteftersom livsoceanens vilda musik flödar framåt; medan det alltid är med
detta liv och icke med något hinsides som Gamla testamentet befattar sig. Ej
heller skiljer sig hebréernas prosastil nämnvärt från deras poetiska stil,
frånsett att den rytmiska upprepningen är mindre märkbar och att den enkla
berättelsens grandiosa realism håller sig ännu närmare jorden.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.