|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 6 av 9 Hämta hela texten som pdf ► Vilka av oss som hunnit
till medelåldern och prövats av livet har inte gripits av Predikarens röst,
denna stilla jubelsång till Det Näst basta, vars brustna förhoppningar ingen
Horatius, ingen Anatole France kan överträffa: För den som utkoras att
vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att
vara en levande hund än ett dött lejon. Och väl veta
de, som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hava ingen
vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten ... Allt vad du förmår
uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man
icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet ... Ytterligare
såg jag under solen, att det icke beror av de snabba, huru de lyckas i
löpandet, icke av hjältarna, huru striden utfaller, icke av de visa, huru de
få sitt bröd, icke av de kloka, vad rikedom de förvärva, eller av de
förståndiga, vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och
lägenhet. Sålunda hor vi Predikaren:
"Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind." "Allt", som den
störste av de grekiska filosoferna sade, "allt flyter bort och ingenting
består." Ingenting? Stilla och
lågt, likt ett rymdens vinddrag, bortom all var själviskhet, bortom våra
brustna drömmar, nås vi alltjämt av psalmistens rost, denna röst från
"Guden inom vart bröst", som Emily Brontë säger, Guden inom oss och
bortom oss, det som djupast är vi själva. Mina dagar äro såsom
skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs ... I urtiden
lade du jordens grund, och himlarna äro dina händers verk: de skola förgås,
men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en förklädnad; du skall
förvandla dem, såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän. Men du är
densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Höjdpunkten i Gamla
testamentet finns hos Profeterna. Allt leder hit. Prosa och poesi,
klagosånger och jubelrop, förtvivlan och resignation, hos profeterna när allt
sin kulmen och slutar med dem. Poesin i Psaltaren
sköljer, likt en renande vind, bort all bitterhet i ett människohjärta; dess
hugsvalande poesi är alltid densamma. Vi som individer betyder allt och
intet, men Makten genom vilken vi lever, Makten i vars händer vi sjunker när
vi dör, Det och Det allena, förbliver för evigt, och i Det och inte i oss
själva som förgås finns evigt liv. Herre, du bar varit vår
tillflykt från släkte till släkte. Förrän bergen blevo till och du frambragte
jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. Du låter
människorna varda åter till stoft, du säger; "Vänden åter, I människors
barn." Ty tusen är äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går; ja,
de äro såsom en nattväkt. Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om
morgonen likna de gräset, som frodas; men om aftonen torkar det bort och
förvissnar … Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt,
och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi,
likasom flöge vi bort. Någon säger: Vad har
individen för glädje av att Gud, den Okände, lever för evigt medan han själv
förgås? Jag tror att man på det kan svara att trots all sin tragiska
slutgiltighet återstår det en sällsam skönhet, en djup känsla av ro och
oändlig räddning vid tanken på det individuella livets död och det eviga hos
någonting som icke är individuellt. Individen dör, men det
kommer ögonblick när vi finner oss i det, ty vi känner att tankarna hos de
mest förtappade bland oss icke är helt förlorade. Bos den Evige lever de
vidare - dessa tankar, dessa
händers möda. Låt dina gärningar
uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över dina barn. Och Herrens,
vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss vara händers verk;
ja, våra händers verk främje du. Men om psalmistens poesi är
som en fjärran vinds musik i natten, i vars skönhet vi finner oss i det som
ohjälpligt förgås och i det som vi hoppas skall bestå, hörs en annan ton när
vi kommer till profeterna. Det är en dunklare; en
vildare ton, en ton bortom allt förstånd. I den finns något som trängtar
efter ett uttryck för en ingivelse som rullar bort den stora sten som vårt
förnuft, alla våra naturliga och logiska slutsatser lagt över vårt hjärtas
önskekälla, vår fader Jakobs källa i den stora öknen. I en ny och oanad riktning
för oss detta profetiska rop. Hittills, i Gamla testamentet, har den Okändes
vilja blivit åtlydd, målmedvetet, hjältemodigt, stolt enligt lagens alla
föreskrifter, rättrådigt och storsint. Men hos profeterna träder vi i
förbindelse med universums mysterium i en helt annan riktning. Eller gör det
inte alls. Det finns inom oss själva.
Ja, den Allsmäktige som blott svarade Job genom att dundra mot honom upptäcks
nu som en levande del, den enda levande delen av den individuella själ som
förgås!
Profeten Amos
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.