Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsblad

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

Bibeln som litteratur

ett avsnitt ur Pleasures of Literature

översatt av Sven Erik Täckmark

 

Del 2 av 9

 

Hämta hela texten som pdf

 

Således befriade från den mörka, dystra, morbida och fromt elaka atmosfär som de mänskliga svagheternas skrymteri lagt över denna bok, får vi nya och friska impulser, inte bara för dess litterära skönhets skull utan också för dess genuint religiösa innebörds skull. Man känner ju äldre man blir att intellektuella människor gör alltför stor affär av de filosofiska preciseringar de når fram till med så mycken möda, medan värdet av det litterära och poetiska synsättet ligger i en allt större insikt att, när det galler denna bävan för livets mysterium, känslan är det viktigaste och den filosofiska terminologi som försöker uttrycka denna känsla av mindre värde.

Vår lyhördhet för Bibeln som poesi snarare än som dogmatik innebär inte att den i mindre grad skulle vädja till vår känsla och fantasi, ty det är genom den stora litteraturen och inte genom dogmatiken vi håller våra själar levande.

För katolikerna är Mässans mirakel större än all teologisk dogmatik om Mässan, och på samma sätt är för oss, hängiven lollarder, Bibelns poesi förmer än alla doktriner om Bibeln.

Och förvisso är inte Bibeln, när vi läser den i denna häpnadsväckande moderna form, där allt det som är djupast i den hebreiska naturen sammansmälter med det som är djupast i vår anglokeltiska natur, en bok för en utan för alla. Aldrig har världen skådat en sådan smältdegel av alla de sköna, naturliga och oundvikliga motsatser som utmärkt mänskligheten sedan urminnes rider! Vad än detta tvivelaktiga som vi kallar sanning inte är, så vet vi vad det är, nämligen en vidunderlig samlingsplats för oförenliga motsatser.

Och vad som bevisar att Bibeln är en större bok än någon annan med undantag av de homeriska böckerna eller Shakespeares dramer är den oerhörda mängden av kontrasterande sinnesstämningar som tornar upp sig i den i ett ständigt stigande crescendo.

 

Beskrivning: sid64bild

”Och Josef sade till sina bröder: Jag är Josef. Lever min fader ännu?
Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta blev de för honom.

 

I James' erkända version har vi ett vackert bevis på både det hebreiska och det anglosaxiska folkets förmåga att i sig innesluta motsatser. I boken finner man den litterära motsvarigheten till just den förmåga att finna sig tillrätta med många olika klimat som kännetecknar både den vandrande juden och den vandrande engelsmannen. Det verkar otroligt att samma förening av gammal hebreisk och gammal brittisk lärdom kan övergå från en så fulländad berättelse som den, där Josef i Egypten först ser Benjamin bland sina bröder –

 

Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin, sin moders son, frågade han: "Är detta eder yngste broder, den som I talade om med mig?" Därpå sade han: "Gud vare dig nådig, min son."

Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in sin kammare och grät där.

 

  övergå, säger jag, från en sådan berättelse till en poesi som den här:

 

Ack, att du vore såsom en min broder, ammad vid min moders bröst. Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig därför. Jag finge då ledsaga dig, föra dig in i min moders hus, och du skul1e undervisa mig; kryddat vin skul1e jag giva dig att dricka, saft från mitt granatträd. Hans vänstra arm vilar under mitt huvud och hans högra omfamnar mig…

Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm. Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket, dess glöd är såsom eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fordränka den. Om någon vil1e giva al1a ägodelar i sitt hus för kärleken, så skul1e han ändå bliva försmådd.

 

Nej, Bibelns styrka ligger inte i dess dogmatik, inte i dess andlighet, inte ens i dess rättfärdighet. Den ligger i dess sublimt motsägelseful1a känslor, där ytterligheterna, slutligen och för al1a tider, representerar ett slags oföränderlig aspekt av människans liv på jorden.

Vad en människa behöver för att fördjupa poesin i sitt liv, ja, vad ett folk behöver, är olika ritualistiska och traditionel1a ordkonstellationer på sitt eget sprak, värdiga uttryck, likt en ädel möbel med tusenårig patina.

Nyare utgåvor av Bibeln är kanske habilt skickliga och uppriktigt fromma. Men vad jag själv känner för dem är att de helt enkelt inte är Bibeln. De har sin givna plats. De tillhör kategorin fromma experiment och väckelserörelser; medan vår erkända judiskt-brittiska klassiker Bibeln är en del av vårt normala liv. Vi smakar den med vårt bröd. Vi dricker den med vårt ö1. Vi röker den som John Milton brukade göra med vår tobak. Vi föds och dör till tonerna av dess ord. Vi njuter av bordets och sängens njutningar till dess enkla toner. Den välsignar spaden med vilken vi gräver vår trädgard, plogen som plöjer vara åkrar, kölen på den båt från vilken vi fångar vara fiskar.

Inte heller finns det någon normal och naturlig synd – bland dem vi begår varje dag – som inte kan begås och bestraffas och ångras till ackompanjemanget av dessa urgamla ord!

Bibeln är för oss vad Homeros var för grekerna. Dess ord har blivit mer än ord. De har blivit magi som förlänar åt varje enskilt människoöde något av den skönhet som finns hos det evigt förblivande människosläktet. Och med den gamla versionens ord har mänsklighetens liv  blivit ett; så att när vi hör den reviderade bibelversionens översättning av Jesus hemliga 1ösenord, agape som "kärlek" i stallet för "barmhärtighet" är det som en stöt för bröstet på oss. Inte heller betyder "kärlek" samma sak. Tekniskt kanske men inte faktiskt.

Bibeln, så som vi läser den i den gamla versionen, har människans förhållande till den Evige och den Eviges förhållande till människan som huvudtema. Människans förhållande till sina medmänniskor och hennes känslor inför naturen är varpen och väften mellan vilka denna viktiga tråd 1öper. Det är lika ologiskt att säga att det inte finns någon Gud, därför att Jehova beter sig nyckfullt och omoraliskt som att säga att det inte finns någon civilisation, därför att människan en gång klädde sig i djurhud och stred med flintvapen.

Jehova var det namn som de gamla hebréerna gav åt den Okända Makten bortom vårt astronomiska universum; och när de beskriver sin Jehova som oändligt huld och oändligt grym kan jag inte för min del inse att Han däri skiljer sig så mycket från det Yttersta Mysterium som vi alla måste böja oss inför.

Alltför väl vet vi att den Okändes lagar för människans liv på jorden är desamma som för

de fyrfota djurens och fåglarnas och reptilernas och fiskarnas liv – mörka och sällsamma och ytterligt outrannsakliga! Vi måste tro på Honom, ty Han är allt som finns. Han är livet. Han är döden. Han är njutningen. Han är lidandet. Han är det hela. Han är bortom det hela. Han är den store Tao, om vilken det är visast att inte säga någonting. Han är varandet och icke-varandet. Han är materien och Han är själen. Han är En och Han är de Många. Vad kan vi sländor, avlade i mörker, drabbade av prövningar, födda till oro, medan gnistorna flyger uppåt, vad kan vi göra mer än att undfly Hans vrede och glädja oss åt Hans sol, tills vårt stoft återvänder till jorden, varifrån det en gång har kommit, och vår ande återvänder till Honom som gav den?

Och det sällsamma med Gamla testamentet är att det är så lätt, ja, jag vågar säga så oundvikligt att i denna israeliska stamgud, i denne Världarnas Furste, i denne Jahve, i denne Elahim känna den djupare, den outsägligare närvaron av den Okände, alltings skapare, alltings inneslutare.

 

 

föregående

1  2  3  4  5  6  7  8  9

nästa

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.