|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 2 av 9 Hämta hela texten som pdf ► Således befriade från den
mörka, dystra, morbida och fromt elaka atmosfär som de mänskliga svagheternas
skrymteri lagt över denna bok, får vi nya och friska impulser, inte bara för
dess litterära skönhets skull utan också för dess genuint religiösa innebörds
skull. Man känner ju äldre man blir att intellektuella människor gör alltför
stor affär av de filosofiska preciseringar de når fram till med så mycken
möda, medan värdet av det litterära och poetiska synsättet ligger i en allt
större insikt att, när det galler denna bävan för livets mysterium, känslan
är det viktigaste och den filosofiska terminologi som försöker uttrycka denna
känsla av mindre värde. Vår lyhördhet för Bibeln
som poesi snarare än som dogmatik innebär inte att den i mindre grad skulle
vädja till vår känsla och fantasi, ty det är genom den stora litteraturen och
inte genom dogmatiken vi håller våra själar levande. För katolikerna är Mässans
mirakel större än all teologisk dogmatik om Mässan, och på samma sätt är för
oss, hängiven lollarder, Bibelns poesi förmer än alla doktriner om Bibeln. Och förvisso är inte
Bibeln, när vi läser den i denna häpnadsväckande moderna form, där allt det
som är djupast i den hebreiska naturen sammansmälter med det som är djupast i
vår anglokeltiska natur, en bok för en utan för alla. Aldrig har världen
skådat en sådan smältdegel av alla de sköna, naturliga och oundvikliga
motsatser som utmärkt mänskligheten sedan urminnes rider! Vad än detta
tvivelaktiga som vi kallar sanning inte är, så vet vi vad det är, nämligen en
vidunderlig samlingsplats för oförenliga motsatser. Och vad som bevisar att
Bibeln är en större bok än någon annan med undantag av de homeriska böckerna
eller Shakespeares dramer är den oerhörda mängden av kontrasterande
sinnesstämningar som tornar upp sig i den i ett ständigt stigande crescendo.
”Och Josef sade till sina bröder: Jag är Josef. Lever min fader ännu?
I James' erkända version
har vi ett vackert bevis på både det hebreiska och det anglosaxiska folkets
förmåga att i sig innesluta motsatser. I boken finner man den litterära
motsvarigheten till just den förmåga att finna sig tillrätta med många olika
klimat som kännetecknar både den vandrande juden och den vandrande
engelsmannen. Det verkar otroligt att samma förening av gammal hebreisk och
gammal brittisk lärdom kan övergå från en så fulländad berättelse som den,
där Josef i Egypten först ser Benjamin bland sina bröder – Och när han lyfte upp sina
ögon och fick se sin broder Benjamin, sin moders son, frågade han: "Är
detta eder yngste broder, den som I talade om med mig?" Därpå sade han:
"Gud vare dig nådig, min son." Men Josef
bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek till brodern, och han
sökte tillfälle att gråta ut och gick in sin kammare och grät där. – övergå,
säger jag, från en sådan berättelse till en poesi som den här: Ack, att du vore såsom en
min broder, ammad vid min moders bröst. Om jag då mötte dig därute, så finge jag
kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig därför. Jag finge då ledsaga
dig, föra dig in i min moders hus, och du skul1e undervisa mig; kryddat vin
skul1e jag giva dig att dricka, saft från mitt granatträd. Hans vänstra arm
vilar under mitt huvud och hans högra omfamnar mig… Hav mig
såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm. Ty
kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket,
dess glöd är såsom eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmå
ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fordränka den. Om någon vil1e giva
al1a ägodelar i sitt hus för kärleken, så skul1e han ändå bliva försmådd. Nej, Bibelns styrka ligger
inte i dess dogmatik, inte i dess andlighet, inte ens i dess rättfärdighet.
Den ligger i dess sublimt motsägelseful1a känslor, där ytterligheterna,
slutligen och för al1a tider, representerar ett slags oföränderlig aspekt av
människans liv på jorden. Vad en människa behöver
för att fördjupa poesin i sitt liv, ja, vad ett folk behöver, är olika
ritualistiska och traditionel1a ordkonstellationer på sitt eget sprak,
värdiga uttryck, likt en ädel möbel med tusenårig patina. Nyare utgåvor av Bibeln är
kanske habilt skickliga och uppriktigt fromma. Men vad jag själv känner för
dem är att de helt enkelt inte är Bibeln. De har sin givna plats. De tillhör
kategorin fromma experiment och väckelserörelser; medan vår erkända
judiskt-brittiska klassiker Bibeln är en del av vårt normala liv. Vi smakar
den med vårt bröd. Vi dricker den med vårt ö1. Vi röker den som Inte heller finns det
någon normal och naturlig synd – bland dem vi begår varje dag – som inte kan
begås och bestraffas och ångras till ackompanjemanget av dessa urgamla ord! Bibeln är för oss vad Homeros
var för grekerna. Dess ord har blivit mer än ord. De har blivit magi som
förlänar åt varje enskilt människoöde något av den skönhet som finns hos det
evigt förblivande människosläktet. Och med den gamla versionens ord har
mänsklighetens liv blivit ett; så att
när vi hör den reviderade bibelversionens översättning av Jesus hemliga
1ösenord, agape som "kärlek" i stallet för "barmhärtighet"
är det som en stöt för bröstet på oss. Inte heller betyder "kärlek"
samma sak. Tekniskt kanske men inte faktiskt. Bibeln, så som vi läser
den i den gamla versionen, har människans förhållande till den Evige och den
Eviges förhållande till människan som huvudtema. Människans förhållande till
sina medmänniskor och hennes känslor inför naturen är varpen och väften mellan
vilka denna viktiga tråd 1öper. Det är lika ologiskt att säga att det inte
finns någon Gud, därför att Jehova beter sig nyckfullt och omoraliskt som att
säga att det inte finns någon civilisation, därför att människan en gång
klädde sig i djurhud och stred med flintvapen. Jehova var det namn som de
gamla hebréerna gav åt den Okända Makten bortom vårt astronomiska universum;
och när de beskriver sin Jehova som oändligt huld och oändligt grym kan jag
inte för min del inse att Han däri skiljer sig så mycket från det Yttersta
Mysterium som vi alla måste böja oss inför. Alltför väl vet vi att den
Okändes lagar för människans liv på jorden är desamma som för de fyrfota djurens och fåglarnas och reptilernas
och fiskarnas liv – mörka och sällsamma och ytterligt outrannsakliga! Vi
måste tro på Honom, ty Han är allt som finns. Han är livet. Han är döden. Han
är njutningen. Han är lidandet. Han är det hela. Han är bortom det hela. Han
är den store Tao, om vilken det är visast att inte säga någonting. Han är
varandet och icke-varandet. Han är materien och Han är själen. Han är En och
Han är de Många. Vad kan vi sländor, avlade i mörker, drabbade av prövningar,
födda till oro, medan gnistorna flyger uppåt, vad kan vi göra mer än att
undfly Hans vrede och glädja oss åt Hans sol, tills vårt stoft återvänder
till jorden, varifrån det en gång har kommit, och vår ande återvänder till
Honom som gav den? Och det sällsamma med
Gamla testamentet är att det är så lätt, ja, jag vågar säga så oundvikligt att
i denna israeliska stamgud, i denne Världarnas Furste, i denne Jahve, i denne
Elahim känna den djupare, den outsägligare närvaron av den Okände, alltings
skapare, alltings inneslutare.
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.