|
|
|
|||
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Bibeln som litteratur ett avsnitt ur Pleasures of Literature översatt av Sven Erik Täckmark Del 5 av 9 Hämta hela texten som pdf ►
Salomo Den Evige måste hjälpa
oss, i varje fall så att vi känner Hans närvaro i vårt liv; för det är
osannolikt – så är det ständiga omkvädet i Gamla testamentet – att vi får
höra Honom ropa ur stoftet. Det är omöjligt för den passionerade bibelläsaren
att inte känna sig tacksam mot dem som skapat bibelns kanoniska ordning – så
olik den vetenskapliga forskningens kronologiska slutsatser – och återgett
det starka känslocrescendot alltifrån Genesis till Malachi! Genesis innehåller de
enklaste berättelserna av alla, monumentala vinjetter av mänskligt patos och
dramatik, endast jämförbara med Homeros. Hans fader Isak frågade
honom: "Vem är du?" Han svarade: "Jag är Esau, din förstfödde
son." Da blev Isak övermåttan häpen och sade: "Vem var då den
jägaren, som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du
kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han också förbliva." När Esau
hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till
sin fader: "Välsigna också mig, min fader." Men när vi sedan läser
vidare och följer den totalt ovetenskapliga men otvivelaktigt inspirerande
kanon, gjord av så många anonyma hebreiska lärde, från Moses till Domarboken
och från Domarboken till Saul och David och Konungaböckerna, blir stilen
alltmer subjektiv, lyrisk och kosmisk: Där gick han in i en
grotta, och i den stannade han över natten. Då kom Herrens ord till honom;
han sade till honom: "Vad vill du här, Elia?" Han svarade:
"Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn hava
övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren och dräpt dina profeter med
svärd; jag allena är kvar, och de stå efter att taga mitt liv." Han
sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren". Då gick Herren
fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder
klippor, gick före Herren; men icke var Herren i stormen. Efter stormen kom
en jordbävning; men icke var Herren i jordbävningen. Efter jordbävningen kom
en eld; men icke var Herren i elden. Efter elden kom ljudet av en sakta
susning … Men jag skall låta sju tusen män vara kvar i Israel, alla de knän,
som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har givit honom hyllningskyss." Som vi följer den
kanoniska ordningen, fylld av detta amor
fati hos de mest ödesmedvetna av alla släkten, kommer vi till Jobs bok
där, de profundis i sanning,
människans själ vänder sig mot världsspektaklets herre och liksom I van
Karamasov ger Honom biljetten tillbaka. Därefter upplät Job sin
mun och förbannade sin födelsedag. Job tog till orda och sade: Må den dag
utplånas, på vilken jag föddes, och den natt, som sade: "Ett gossebarn
är avlat." Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter
den och intet dagsljus lysa däröver. Mörkret och dödsskuggan börde den åter,
molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag. Må
dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det
kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se; eftersom den ej
tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lat olyckan förbliva dold för mina
ögon … Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då
min vila … eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn,
som aldrig fick se ljuset. Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få
de uttröttade komma till vila; där hava alla tankar fått ro, de höra där
ingen pådrivares röst. Små och
stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri från sin herre. Varför
skulle den olycklige skåda ljuset, varför gives liv åt dem som plågas så
bittert ... som skulle glädjas – ja, intill jubel – fröjda sig, allenast de
funne sin grav. Och efter att ha nått
eländets yttersta gräns och liksom Job funnit att vi ännu lever, att vi ännu
vandrar omkring på jorden, vilken sträng kommer då att slåss an i andra akten
för denna gamla världstragedi, alldeles innan orkestern är inne i finalen
före pausen?
Isak välsignar Jakob
Job får budskap om sina olyckor
|
Denna sida uppdaterad 4 april 2012.