Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsblad

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

Bibeln som litteratur

ett avsnitt ur Pleasures of Literature

översatt av Sven Erik Täckmark

 

Del 5 av 9

 

Hämta hela texten som pdf

 

Beskrivning: sid71bild

Salomo

 

Den Evige måste hjälpa oss, i varje fall så att vi känner Hans närvaro i vårt liv; för det är osannolikt – så är det ständiga omkvädet i Gamla testamentet – att vi får höra Honom ropa ur stoftet. Det är omöjligt för den passionerade bibelläsaren att inte känna sig tacksam mot dem som skapat bibelns kanoniska ordning – så olik den vetenskapliga forskningens kronologiska slutsatser – och återgett det starka känslocrescendot alltifrån Genesis till Malachi!

Genesis innehåller de enklaste berättelserna av alla, monumentala vinjetter av mänskligt patos och dramatik, endast jämförbara med Homeros.

 

Hans fader Isak frågade honom: "Vem är du?" Han svarade: "Jag är Esau, din förstfödde son." Da blev Isak övermåttan häpen och sade: "Vem var då den jägaren, som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han också förbliva."

När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till sin fader: "Välsigna också mig, min fader."

 

Men när vi sedan läser vidare och följer den totalt ovetenskapliga men otvivelaktigt inspirerande kanon, gjord av så många anonyma hebreiska lärde, från Moses till Domarboken och från Domarboken till Saul och David och Konungaböckerna, blir stilen alltmer subjektiv, lyrisk och kosmisk:

 

Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom Herrens ord till honom; han sade till honom: "Vad vill du här, Elia?" Han svarade: "Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de stå efter att taga mitt liv." Han sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren". Då gick Herren fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren; men icke var Herren i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var Herren i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld; men icke var Herren i elden. Efter elden kom ljudet av en sakta susning … Men jag skall låta sju tusen män vara kvar i Israel, alla de knän, som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har givit honom hyllningskyss."

 

Som vi följer den kanoniska ordningen, fylld av detta amor fati hos de mest ödesmedvetna av alla släkten, kommer vi till Jobs bok där, de profundis i sanning, människans själ vänder sig mot världsspektaklets herre och liksom I van Karamasov ger Honom biljetten tillbaka.

 

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag. Job tog till orda och sade: Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt, som sade: "Ett gossebarn är avlat." Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver. Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag. Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se; eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lat olyckan förbliva dold för mina ögon … Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila … eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn, som aldrig fick se ljuset. Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; där hava alla tankar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri från sin herre.

Varför skulle den olycklige skåda ljuset, varför gives liv åt dem som plågas så bittert ... som skulle glädjas – ja, intill jubel – fröjda sig, allenast de funne sin grav.

 

Och efter att ha nått eländets yttersta gräns och liksom Job funnit att vi ännu lever, att vi ännu vandrar omkring på jorden, vilken sträng kommer då att slåss an i andra akten för denna gamla världstragedi, alldeles innan orkestern är inne i finalen före pausen?

 

Beskrivning: sid73bild1

Isak välsignar Jakob

 

Beskrivning: sid73bild2

Job får budskap om sina olyckor

 

 

föregående

1  2

  3  4  5  6  7  8  9

nästa

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.